Besksöta

Besksöta, bittersöta (Solanum dulcamara) är en halvbuske med slingrande växtsätt.

Beskrivning

Ibland kan grenarna vara förlängda till ett par meter, och då vanligen slingrande några få varv i en mycket utdragen spiral kring buskar eller ungträd. Växten luktar illa.

Den blommar under juli och augusti. Blommorna är violetta med tydliga gula ståndare och de efterföljande bären är ovala och klarröda.

Ibland odlas en vitblommande sort.

Mogna bär

Biotop

Besksötans växtlokaler är skuggrika och fuktiga ställen, helst bland snår vid sjö- och bäckstränder, vegetationsrika platser.

Habitat

Besksöta förekommer från södra Sverige upp till mellersta Norrland, i Norge upp till Trondheim samt i södra och mellersta Finland.

Etymologi

Dulcamara kommer av latin dulcis = söt och amaris = bitter, på grund av att kvistarna när de tuggas först smakar bittert men sedan sött.

Användning

Kvistar av besksöta är användbara som läkemedel och bör insamlas den årstid då de inte bär blad.

Besksöta kommer till användning inom folkmedicinen och Extractum dulcamaræ är urindrivande och har använts som medel mot till exempel gikt, reumatism, utslag och sårnader samt som medel mot astma.

Biverkningar

Besksöta innehåller giftet solanin som är en glykoalkaloid. Hela växten är giftig med störst koncentration i stam och blad.

Större doser (mer än tre tekoppar dagligen) av te på blad och årsskott kan leda till biverkningar som illamående, sväljsvårigheter och kramper.

Dialekt|Bygdemål

Namn

Trakt

Ref.

Kommentar

Bittersöta

Bosört

Blekinge, Bohuslän

Galenbär

Skåne

Galnebär

Giktris

Skåne

Huskur för behandling av gikt

Hällbär

Kvesved

Matledskvistar

Ormbär

Pukaris

Djävulsris

Pukeris

Halland

Puken = Hin onde, djävulen, d.v.s. djävulsris

Trollbär

Villbär

Vid början av 1800-talet var det svenska huvudnamnet Sötbesk Solan.

Blåregn

Blåregn (Wisteria sinensis) är en kraftigväxande klättrande buske med oftast blåvioletta blommor i 15-20 centimeter långa klasar.

Den är frostkänslig och kan i Sverige endast odlas i de sydligaste odlingszonerna. Även där bör blåregnet täckas över på vintern, exempelvis med granris. Jorden ska inte ha pH-värde över 7.

Annat namn är Glycine. Blåregnets blomning är möjligen den rikaste i hela Wisteriasläktet. Den har visserligen kortare klasar än japanskt blåregn, men blomrikedomen hos blåregnet är oöverträffad. Blommorna är lila, blålila eller vita och blomningen inträffar på våren. Samtliga blommor i en klase slår ut samtidigt. Blåregnet måste få solljus åtminstone en del av dagen för att blomma. Blommorna har en speciell doft som liknar vinsläktets.

Beroende på klimat kan blåregnet bli upp till 20-30 meter hög. Bladen är blanka och mellan 10 och 30 centimeter långa.

Fröbaljorna är mellan 5 och 10 centimeter långa och innehåller ett stort antal giftiga, bruna, bönliknande frön. De mognar under sommaren. Giftet de innehåller kallas wisterin och om det förtärs kan det orsaka illamående, magsmärtor och diarré.

Blåregnet kom från Kina till Europa och Nordamerika

1816 och har blivit en mycket omtyckt prydnadsväxt i trädgårdar. Blåregnet kan bli mer än 50 år gammalt, och det finns exemplar som levt över 100 år.

Bollpelargon

Bollpelargonen (Pelargonium capitatum) är en art i familjen näveväxter som förekommer naturligt i Sydafrika. Arten introducerades till Holland 1690 och är därmed en av de första pelargonerna som kom till Europa. Den odlas ibland som krukväxt i Sverige.

Bollpelargon är en utbredd halvbuske som blir förvedad vid basen. Den kan bli ca 1 m hög. Bladen är rosdoftande, tätt håriga och har något krusiga, treflikiga blad. Bladen blir 2-8 cm breda med ett ca 4 cm långt bladskaft. Stiplerna är hjärtlika.

Blommorna sitter 10-20 tillsammans i en tät , huvudlik flock på en ca 10 cm lång stjälk. Själva blommorna på korta skaft och blir upp till 1,5 cm breda med lilarosa kronblad med mörkare nerver. De två övre kronbladen är mörkare och mer markant markerade.

Bollpelargonen kan förväxlas med vinbladspelargon (P. vitifolium), men den senare är en större, upprättväxande och strävbladig. Bladen doftar citronaktigt och beskrivs ibland som obehaglig.

De flesta plantor i odling under detta namn är egentligen en hybrid med bollpelargon i gruppen doftpelargoner (P. (Doftpelargon-Gruppen) som heter 'Attar of Roses'. Den är mer upprättväxande med mer sträva blad och mörkare blommor. Sorten saknar vanligen pollen.

Borneojasmin

Borneojasmin

Jasminum multiflorum

Jasminum multiflorum

Jasminum multiflorum eller Borneojasmin är en syrenväxtart som först beskrevs av Nicolaas Laurens Nicolaus Laurent Burman, och fick sitt nu gällande namn av Henry Charles Andrews. Jasminum multiflorum ingår i släktet Jasminum och familjen syrenväxter.

Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Arten kommer från Pakistan, Indien, Bhutan, Burma,

Nepal och Indokina och används till att smaksätta té. Borneojasmin kan odlas som krukväxt i Sverige.

Beskrivning

Borneojasmin är en klättrande buske. Grenar och blomfoder tätt gråbrunt skägghåriga. Bladen är motsatta, enkla, äggrunda, utdraget spetsiga, ovansidan är fint hårig, senare kal, undersidan är filt- eller finhårig, särskilt på nerverna. Bladskaft är stela, filthåriga.

Blommorna är mer eller mindre skaftlösa, de sitter i huvudlika knippen på korta dvärgskott, som kan vara toppställda eller sitta i bladvecken. De är väldoftande. Fodret har 6-9 linjära flikar, cirka 1 cm långa. Kronan är vit och har 6-9, 1-2 cm långa, avlångt lansettlika flikar. Frukten är ett svart bär.

Bredbladig kalmia

Bredbladig kalmia (Kalmia latifolia) är en art i familjen ljungväxter som förekommer naturligt i östra USA.

Bredbladig kalmia är giftig, särskilt blommorna, och ger brännande smärta, tårflöde, kräkningar och vid svår förgiftning svårt att andas.

Utseende

Det är en låg buske som påminner om Rhododendron.

Blommorna är klocklika och öppna och sitter i stora flockar i grenspetsarna.

Som trädgårdsväxt

I Norden kan den bara odlas i växtzon 1. Arten odlas som trädgårdsväxt i Sverige och flera namnsorter med olika utseende förekommer. Ibland odlas även Smalbladig kalmia, Kalmia angustifolia.

Andra namn[redigera | redigera wikitext]

Svenskarna i Nya Sverige kallade arten skedträd.

Brudhallon

Brudhallon (Rubus deliciosus) är en art i släktet rubus och familjen rosväxter västra USA (Colorado, Wyoming, Oklahoma, New Mexico och Arizona). Den växer i buskage och på steniga sluttningar. Blomningen inträffar i maj-juni.

Lövfällande, överhängande buske till 5 meter, med rödbruna grenar utan taggar. Bladen är strödda och kan vara hela till njurlika eller grunt flikiga, 3,3-5 cm långa och breda, kala på ovansidan, ludna undertill, hjärtlika vid basen, rundade i spetsarna, kanter fint tandade.

Blommorna sitter ensamma, är vita, doftande och blir 3,8-6 cm i diameter. Fodret är fem-flikigt, ludet till något klibbhårigt. Kronbladen är fem. Pistillerna är många och likaså ståndarna. Frukten är en rundad skenfrukt och är 1,5 cm i diameter och mörkt röd och mognar i juli till september.

Odlas på väldränerad jord i full sol. Härdig till -20°C. Arten är en äkta buske med fleråriga grenar. Frukten utvecklas sällan i Sverige, men används färsk eller syltad i USA.

Artnamnet deliciosus (lat.) betyder delikat, smakrik.

Brunfelsiasläktet

Brunfelsiasläktet (Brunfelsia) är ett släkte i familjen potatisväxter med ca 40 arter buskar och mindre träd. De förekommer i tropiska och subtropiska Amerika. Bladen är oftast ovala eller elliptiska, tjock och nästan läderartade. Blommorna utvecklas i de övre bladvecken och kan sitta ensamma eller i små knippen. De har rörformig pip och ett stort utbrett bräm. De är oftast violetta eller gulvita och svagt doftande. Många arter är giftiga.

Odlas ibland i Sverige som krukväxter, framför allt då arten brunfelsia.

I Sydamerika har urbefolkningen använt den som medicin och hallucinogen. Det är dock tveksamt om de ingående ämnena verkligen orsakar hallucinationer.

Släktet är uppkallat efter den tyske botanikern Otto Brunfels.

Odling

Odlas i väldränerad, näringsrik jord som bör ha ett pH på runt 5,5. De behöver rik tillgång på järn och mangan i jorden. De vill ha en ljus placering, men skyddas mot den starkaste solen. Vattnas rikligt under tillväxtperioden, mer sparsamt vintertid. De bör dock aldrig torka ut helt. Brunfelsia ogillar höga temperaturer och slutar ofta blomma om de står för varmt.

Vintertid mår de bäst med en temperatur på 10-15°C. Äldre plantor beskärs efter blomningen. Förökas med sticklingar.

Bindvide

Bindvide (Salix aurita) är en växtart i familjen videväxter.

Den är en liten eller medelstor buske av maximalt 6 meters höjd, vars blad har ojämn vågkant. Undersidan av bladen har höga nerver på gråluden botten. Den har ganska stora småblad. Arten växer längs hela den norska kusten upp till Bodø. Den föredrar fuktig torv- eller sandjord, stränder, fuktängar och myrar.

Bilden visar tre kännetecken för bindvide: Stora njurformade stipler innerst vid bladstjälkarna, uppstående nervtrådar på undersiden av bladen, och vågformad bladkant.

Bindvide är en buske på normalt 1-2 meters höjd, men kan nå upp till 5-6 meter. Kvistarna har vedåsar under barken. Årsskotten är glest (sällan tätt) korthåriga och är rödbruna. Bladskaften är bara 2-6 mm långa, och bladen är 3-6 cm, upp till två gånger så långa som breda.

Kanten av bladet är ojämn och vågformad, ofta nedböjd och buktande. Översidan är grön med nedsänkta bladnerver, undersidan tätt gråluden med upphöjda nerver. Mellan undersidans grennerver syns många parallella smånerver i 90° mot dem. Stiplerna är ganska stora och tydliga, njurformade och tandade. De sitter kvar året igenom. Bindvide blommar i maj-juni, med början strax före lövsprickningen.

Utbredning

Bindvide växer i Europa och är i Norden en sydlig art med utbredning i hela Danmark, södra Sverige, hela Östersjön, upp runt hela Bottenviken och där 100 km in i landet på bägge sidorna, hela den sydligaste 2/3 av Finland. I Norge längs hela kusten upp till Bodø, den går långt in i fjordarna.

I Bygland i Setesdal upp till 750 meter över havet, lite längre norrut i Valle upp till 1.010 moh. I Gudbrandsdalen går den upp till Øyer i Oppland

Nålpalm

Nålpalm, eller blå palmetto, (Rhapidophyllum hystrix) är en liten buskpalm med solfjädersformade blad från sydöstra USA och den enda arten i släktet Rhapidophyllum.

Nålpalmen producerar ofta ett flertal sidoskott från stambasen och den korta stammen blir sällan över en meter ens under gynnsamma förhållanden i dess hemtrakter. Att palmen kallas nålpalm beror på de upp till 10 cm långa sylvassa taggarna som finns på de små stammarna.

Det äldre svenska namnet blå palmetto bör undvikas eftersom det beror på en förväxling med den ofta blåtonade dvärgpalmen Sabal minor som också växer i nålpalmens hemtrakter. Nålpalmen själv har däremot helt gröna blad utan någon som helst antydan till blått.

Nålpalmen anses vara världens härdigaste palm, vilket gör den intressant som prydnadsväxt i områden med kallare vintrar där inga andra palmer kan överleva. Den kräver hög sommarvärme för att trivas och växa bra.

För att den ska utvecklas riktigt bra krävs de ångbastuliknande förhållanden som råder på somrarna i den amerikanska södern. Nålpalmen kan klara sig på friland i varmare delar av Sverige under gynnsamma förhållanden men har i praktiken ofta svårare att klara sig på sikt än den mindre härdiga men mer snabbväxande väderkvarnspalmen.

I Florida är nålpalmen på grund av sitt lilla och krympande antal nu fridlyst.

Blåtobak

Blåtobak (Nicotiana glauca) är en art inom familjen potatisväxter och förekommer naturligt i nordvästra och centrala Argentina, samt i Bolivia. Numera finns den vida spridd i varma områden världen över.

Blåtobak blir en buske eller ett litet träd.

Bokharabinda

Bokharabinda (Fallopia baldschuanica) är en växtart i familjen slideväxter, utbredd från Afghanistan till Pakistan, Tadzjikistan till centrala Kina. Arten odlas som trädgårdsväxt i Sverige.

En mycket starkväxande, mer eller mindre förvedad klättrande buske, till 15 m. Bladen blir 3-10 cm långa, äggrunda till avlångt äggrunda, hjärtlika vid basen och spetsida i toppen. Bladkanterna är vågiga. Blommorna är vita till svagt rosa och blir senare rosa eller grönaktiga. De kommer i stora och välförgrenade vippor, med kala till håriga noder. Frukten är en vingad nöt. Blommar under sensommaren och hösten hos oss.

Plantor från Kina har kallats silverregn (F. aubertii) och är ofta mindre förvedade. De har vanligen helvita, senare grönaktiga blommor och håriga blomställningar. Dessa karaktärer är dock inte konstanta och numera räknas den kinesiska populationen in under bokharabindan. Ibland ges vitblommande plantor sortnamnet 'Aubertii'.

Bokharabinda kallas ibland för "Arkitektens tröst" på grund av dess förmåga att täcka mindre lyckade fasader i efterhand.

Föränderlig hibiskus

Föränderlig hibiskus (Hibiscus mutabilis) är en städsegrön buske ur familjen malvaväxter från södra Kina, Taiwan och södra Japan. Odlas på många håll i tropikerna som prydnadsväxt. Kan odlas som krukväxt i Sverige. Kallas ofta felaktigt Bomullshibiskus.

Stor buske till litet träd, 2-5 m. Hela växten är tätt hårig med både stjärnhår och glandelhår. Blad 5-15 cm långa, vanligen bredare än långa, mer eller mindre 3-5-flikiga. Blommor ensamma i bladvecken, 5-8 cm i diameter, enkla eller fyllda, vita till rosa, vanligen med mörkare rosa öga. Fylldblommiga mörkar ofta till rosarött mot kvällen. Fröna är håriga

Brakved

Status i världen:Livskraftig (lc)

Brakved (Rhamnus frangula) är en brakvedsväxtart. Rhamnus frangula ingår i släktet getaplar, och familjen brakvedsväxter. Brakved är ett litet träd eller buske med smärt stam, vanligen av 2-3 meters höjd, någon gång dubbelt högre.

Underarter

Arten delas in i följande underarter:

R. f. baetica
R. f. frangula
R. f. pontica
R. f. saxatilis
R. f. sphagnicola

Beskrivning

Kronan är gles, grenar och kvistar långa, fina och böjliga, bladen platta, tunna och mjuka. Allt detta är kännetecknen för en skuggälskande buske som kan växa under större träd och alltså finns inne i skogen, se biotop.

Brakveden har 5-taliga, tvåkönade blommor med gulvita, tämligen stora foderblad, men mycket små, kapuschongformade kronblad, och ståndarna motsatta kronbladen.

Blomningen börjar under försommaren och fortsätter under hela vegetationstiden. Mogna och omogna frukter (stenbär) ses därför alltjämt bredvid blommorna; fruktfärgen är först röd, sedan svart.

De två fruktrummen är enfröiga. Frukten är giftig. Giftet är irriterande på magslemhinnorna och ger rödfärgad urin.

Biotop och ekologi

Brakveden har sina ståndorter dels på skogsängar och vid skogsbryn, helst på fuktig mark, dels inne i lundar eller skog. Den hittas även på myr.

Arten blommar mellan april och juli (sällsynt augusti) beroende på utbredning.

Utbredning och habitat

Allmänt förekommer arten i tempererade områden av Eurasien samt över Medelhavsöar till norra Afrika. Brakved blev före året 1800 introducerad i Nordamerika. I bergstrakter når arten 1500 meter över havet.

Buskens utbredning sträcker sig i Norden ända upp till polcirkelns närhet, dock icke i fjällområdet.

Användning

Förkolnad ved används vid tillverkning av svartkrut.
Barken kan användas för växtfärgning och gör ylle gult eller brunt. Även bär och löv kan användas till färgning.

Medicinsk användning

Barken av denna växt, "frangulabark" (farmakopéns "Cortex Frangulæ"), var tidigare ett mycket använt medel mot kronisk förstoppning (vanligen som extrakt med vatten).

Inom folkmedicinen används te av bark i blodreningskurer (tillsammans med andra örter, t.ex. brännässla, maskros och enbär) samt mot gall-leverbesvär (tillsammans med andra örter,

t.ex. kronärtskocksblad).

Biverkningar vid överdosering kan vara diarréer och buksmärtor.

Laxerande örtteer ska inte användas vid tarminflammationer eller för att gå ned i vikt.

Status

Populationen i Irland hotas av landskapets omvandling till jordbruksmark och genom bruk av torv. På Iberiska halvön hotar längre tider med torka beståndet. I andra regioner av Europa ökar populationen. Brakved hittas i flera Natura 2000 områden. IUCN listar arten som livskraftig (LC).

Etymologi

Artepitetet syftar på att bladen till formen liknar klibbalens (dock utan alens "glutt i nosen").

Ordleden brak och bråk kan syfta dels på ljudet, när veden knäckes, dels till användning av det av brakved framställda svartkrut, som orsakar kanoners brak och bråk.

Tröste med förvanskningarna Tröske och Toste kan avse den bot, som den folkmedicinska användningen kan ge.

Bisonbuske

Bisonbuske (Shepherdia argentea, även silverbisonbuske) är en havtornsväxtart som först beskrevs av Frederick Traugott Pursh, och fick sitt nu gällande namn av Thomas Nuttall. Shepherdia argentea ingår i släktet Shepherdia (bisonbusksläktet) och familjen havtornsväxter. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Björnbär

Björnbär (Rubus subg. Rubus) är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen Rosaceae, släktet Rubus. Den vanligaste är sötbjörnbär (Rubus plicatus).

Björnbärskomplexet består ett stort antal arter, underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter.

De kallas ibland även svarthallon (jämför blåhallon, även kallade salmbär) och björnhallon (ej att förväxla med boysenbär som också kallas detta).

Tidigare betraktade man björnbär som en enda art, vilken då kallades Rubus fruticosus.

Beskrivning

Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare.

Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Blommorna har höga värden av pollen och nektar, och besöks av många pollinerande insekter.

Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån kan man skilja arterna även på bladen, blommorna och frukterna.

Utbredning

Björnbärsarterna växer på torra, varma, helst solöppna lokaler och behöver i regel ett milt och jämnt klimat. De är därför allmännast i kusttrakterna i maritimt klimat.

På Skandinaviska halvön förekommer vilt växande björnbär framförallt i Sveriges sydligaste landskap och i kustlandskapen vid Kattegatt och Skagerack, samt därefter spridda längs Norges västkust åtminstone upp till Sogn.

Vid Östersjökusten påträffas hithörande arter sällan nordligare än vid Stockholm; till de allmännare i Sveriges östra del hör Rubus nemorosus (även på Åland). Även sötbjörnbär har jämförelsevis stor utbredning i Sverige och Norge. Till de mest härdiga arterna hör sammetsbjörnbär, även kallat sibiriskt björnbär, som kan växa upp till odlingszon 6.

Användning

Björnbären är som sylt mycket läckra. Deras tillredning försvåras dock därav, att stenfruktsamlingen ej så lätt lossnar från blomaxeln, som hallonet. De mognar ganska sent (september).

Medicinsk användning

Inom folkmedicinen har björnbär invärtes användning mot diarré och som gurgelvatten vid mun- och svalginflammationer, samt utvärtes till bad vid svårläkta sår. Använd del är bladen, vars garvämnen med spår av eterolja, har en antidiarroisk och adstringerande verkan.

Dialektala namn

Brombär i Uppland [4]

Kuriosum

En svensk forskare som ägnade släktet Rubus mycket energi var Bengt Lidforss (1868-1913), på vars grav det i dag växer en björnbärsbuske.

Blåtry

Blåtry (Lonicera caerulea) är en art i familjen kaprifolväxter från

Mellaneuropa och västra Asien. Odlas ibland som trädgårdsväxt.

Bildar lövfällande buskar, 1-2 meter med vanligen rödaktig bark. Bladen är motsatta, 2-6 cm långa, ovala och blågröna. Blommorna kommer på kvistens topp, och sitter i par på ett gemensamt skaft.

Kronan är 10-16 mm lång, gulvit med fem nästan likstora flikar. Frukterna växer alltid parvis.

Växten är mycket härdig, och har visat sig tåla −48 °C.

Blåtrybär är giftiga och ger kräkningar, ansiktsrodnad, stark törst och vidgade pupiller.

Varianterna bärtry, Lonicera caerulea var. edulis (L.) Turcz. ex Herd.

japansk bärtry, Lonicera caerulea var. emphyllocalyx och

blåbärstry, Lonicera caerulea var. kamtschatica har däremot ätbara bär.

Näringsinnehåll

100 g bär

Energi

222

kcal

Kostfiber

2,1

Askorbinsyra (C-vitamin)

Kalcium

Magnesium

Kalium

190

Retinol (A-vitamin)

130

Alfatokoferol (till största delen)
+ andra varianter av tokoferol (i mindre mängd) (E-vitamin)

1,1

Tiamin (B1-vitamin)

μg

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Kromosomtalet är allt efter den variant det avser 2n = 18 eller 36.

Bärtry, Lonicera caerulea var. edulis (L.) Turcz. ex Herd.
Kronpipen är 1,5-2 gånger så lång som brämets bredd och ståndarna utskjutande. Frukter cirka 1,5 cm långa, blådaggiga.
Från södra Sibirien och österut till Manchuriet, nordvästra Kina, Korea och Japan.
Blåbärstry, Lonicera caerulea var. kamtschatica
Frukter cirka 2 cm långa, blådaggiga.
Nordöstra Asien.
Japansk bärtry Lonicera caerulea var. emphyllocalyx.
Kaneltry Lonicera caerulea var. dependens
Centralasien.
Rysk blåtry, Lonicera caerulea var. pallasii
Grenarna är tätt korthåriga med strödda hår. Bladundersidorna är korthåriga. Kronpipen är smal, 2-3 gånger så lång som brämets bredd. Frukter blådaggiga.
Nordöstra Europa och några lokaler i Alperna.
Lonicera caerulea var. altaica
Kronpipen är 2-3 gånger så lång som brämets bredd och ståndarna är ej utskjutande (bara ståndarknapparna lite).
Ryssland, Mongoliet och Kina (Xinjiang).
Lonicera caerulea var. caerulea
Grenarna är kala till glest korthåriga. Bladundersidorna är nästan helt kala hos äldre blad. Kronpipen 2 gånger så lång som brämets bredd. Frukter cirka 1 cm långa, blådaggiga.
Mellaneuropa och västra Asien.
Lonicera caerulea var. cauriana
Har röda frukter.
Västra Nordamerika.
Lonicera caerulea var. villosa
Lågväxande och nästan krypande, sällan över 1 meter.
Östra Nordamerika.

Etymologi

Latin edulis betyder ätlig, välsmakande.
Calyx är också latin, och betyder hölje, skal.

Bredbladig liguster

Bredbladig liguster (Ligustrum ovalifolium) är en liten buske i familjen syrenväxter från Japan. Den odlas som trädgårdsväxt i Sverige, framför allt som häckväxt.

Brunfelsia

Brunfelsia (Brunfelsia pauciflora) är en art i familjen potatisväxter från östra Venezuela och sydöstra Brasilien. Den odlas ibland som krukväxt I Sverige.

Beskrivning

Brunfelsia är en halvt städsegrön, glest förgrenad buske som blir 1-2,5 m hög i naturen, 50-60 cm i kruka. Bladen är 8-16 cm långa, ovala, läderartade, mörkgröna med ljusare undersida.

Blommorna sitter 1-11 i en flock, de blir omkring 5 cm i diameter, purpurvioletta, de bleknar senare till blekt lila för att slutligen bli vita. Blompipen är 2-4,5 cm lång.

Arten liknar manacabrunfelsia

(B. uniflora), men hos denna sitter blommorna ensamma. Blompipen är endast 1,3-2 cm lång.

Underarter

Två underarter kan urskiljas:

subsp. pauciflora - har blad med 7-13 sidonerver. Blommorna sitter 1-11 tillsammans.
subsp. fragrans - har blad med 5-7 sidonerver. Blommorna sitter 1-2 tillsammans.

Sorter

'Eximia' ('Floribunda Compacta') - 120-150 cm. Bladen är mellanstora med vågiga kanter. Blommorna är stora, purpurvioletta med vitt svalg, de bleknar senare till vitt. Fodret har täta klibbhår.
'Floribunda' - 120-200 cm. Bladen är glänsande. Blommor till 3,7 cm i diameter, purpurvioletta, de bleknar senare till blekt lila och senare vita. Rikblommande.
'Lindeniana' - har blad med ojämn ovansida. Blommorna är lilarosa.
'Macrantha' ('Compacta', 'Grandiflora', 'Purple Robe') - Bladen är större än hos de övriga sorterna, de är läderartade, släta. Blommorna blir 5-8 cm i diameter, purpurvioletta blommor utan vitt svalg, de bleknar mindre än övriga sorter. Fodret saknar hår.