Bergslok

Bergslok, Melica nutans (även kallat slokgräs), är ett flerårigt grönt gräs med upp till 60 cm långa strån som växer i bland annat löv- och barrskog samt i skogsbryn. Stråna hänger med topparna. Den har en smal vippa med småaxen placerade på små vippgrenar och alla på samma sida.

Det vetenskapliga artepitetet nutans betyder just "nickande", "svajande" (av nutare = luta), medan Melica betyder "bovete" på medeltidslatin.

Bergslok i Sverige

Bergsloken är vanligt förekommande i hela landet.

       Blankstarr

Blankstarr (Carex otrubae) är en flerårig gräslik växt inom starrsläktet och familjen halvgräs.

Blankstarr är ett tättuvat halvgräs, med blekbruna basala slidor som är svagt upprispade. Dess blågrönaktiga blad blir från fyra till tio mm breda och snärp som är längre än brett. Blankstarrens trekantiga strån är vassa med plana sidor. Dess gulgröna axsamling är cylindrisk och rätt smal. Axens stödblad blir en till fem cm långa och bladlika. De blekt gulbruna till rödbruna axfjällen blir fyra till fem mm.

Fruktgömmen blir från fem till sex mm, är glänsande grönbruna till mörkbruna och har tydliga nerver på båda sidor. Fruktgömmets näbb är lika grunt kluven på båda sidor och något sträv. Cellerna på fruktämnets yta är rektangulära. Blankstarr blir från 30 till 75 cm hög och blommar från juni till juli.

Utbredning

Blankstarr är ganska vanlig i Norden och återfinns vanligtvis på fuktig till blöt, näringsrik lerjord, helst nära kusten, såsom kärr, strandängar, pölar, dammar och gamla stenbrott. Dess utbredning i Norden sträcker sig till Öland, Gotland, några områden längs södra kusten i Sverige, Åland, längs hela södra kusten i Norge samt stora delar av Danmark.

          Blåsäv

Blåsäv (Schoenoplectus tabernaemontani) är en växtart i familjen halvgräs.

     Borststarr

Borststarr (Carex microglochin) är en gräslik växt med trådsmala blad. Tillhör släktet starrar och familjen

halvgräs, med styvt strå och flera, trådsmala blad. Axet sitter ensamt i stråtoppen och har bara ett tiotal blommor, hanblommorna sitter i toppen och honblommorna vid basen.

Borststarr växer i fuktiga marker från Härjedalen till Torne lappmark, dock ganska sällsynt.

Artnamnet microglochin kommer av grekiskans mikros (liten) och latinets glochin (krok eller brodd), vilket syftar på den utskjutande borstlika blomaxeln.

         Brunag

Brunag (Rhynchospora fusca) är en växtart i familjen halvgräs.

     Bergven

Bergven (Agrostis vinealis) är ett flerårigt, lågt växande gräs. Arten växer vanligtvis på berghällar eller i sandmarker från Skåne upp till Gästrikland.

Bergven är lik Brunven.

      Björnstarr

Björnstarr (Carex ursina) är en flerårig gräslik växt inom starrsläktet och familjen halvgräs.

Björnstarr växer i små täta tuvor, med korta utlöpare och upprätta eller böjda, släta strån. De klargröna bladen blir från 0,5 till 1 mm breda, är rännformiga med sträva kanter och ofta längre än ståna. De klotrunda eller äggrunda axen blir från fyra till sex mm och har hanblommor vid basen.

De rödbruna axfjällen är tubbiga och kortare än fruktgömmet. De gulgröna fruktgömmena blir cirka två mm, är äggrunda och utan tydliga nerver eller näbb. Björnstarr blir från två till sex cm hög och blommar från juli till augusti.

Utbredning

Björnstarr trivs bäst på fuktig till lerig mark, såsom strandängar, estuarier och pölar. Dess utbredning i Norden utgörs av stora områden på Svalbard, där den är ganska vanlig.

Blågrönt mannagräs

Blågrönt mannagräs (Glyceria declinata) är en växtart i familjen gräs.

        Blåsstarr

Blåsstarr (Carex vesicaria) är en av ett fåtal starrar i den svenska floran som är av sådan höjd och bladrikedom, att de bildar en vasslik vegetation i vattendragen.

Beskrivning

Blåsstarr och flaskstarr är nära besläktade och igenkänns på 2 eller flera hanax samt i allmänhet gulaktiga fruktgömmen. De når en höjd av 0,5-1 m och är allmänna över hela Norden.

I fjälltrakterna blir denna växt lägre, axen kortare, upprätta, och fruktgömmena bruna eller svartaktiga (forma alpigena Fr.; jämför med svedstarr och svartstarr).

Bladen av dessa storväxta arter är sega och mjuka, och användes förr i norra Skandinavien som hö till att med ett norskt uttryck "sena" eller fylla lappskorna (pjäxorna, komagerna) omkring foten, vilket ger värme om vintern och svalka om sommaren.

Därav kallas dessa arter även "skostarr" och "skogräs" (på norska "senegras"). Det förekommer också att detta hö stoppas i vantarna.

Habitat

Blåstarr växer på stränder, i diken och dammar med mera, även i de lägre fjälltrakterna.

Etymologi

Vesicaria kommer av latin vesicus = "med blåsor". Detta syftar på de blåslika fruktgömmena.

 Borstsävssläktet

Borstsävssläktet, (Isolepis), är vanligen ettåriga, lågväxta, tuvade halvgräs. Släktet har 70 arter som huvudsakligen finns i varmare områden, i Sverige förekommer endast borstsäv (I. setacea). Ampelsäv (I. cernua) säljs ofta som krukväxt.

Ibland inkluderas även arten flytsäv (Eleogiton fluitans) i släktet, men oftast tillhör den släktet flytsävar.

Stråna är tunna, trinda och bladlösa. Bladslidorna är ofta rödaktiga.

Axen är mångblommiga, små, ensamma eller två tillsammans i stråtoppen; stödbladen är uppåtriktade och strålikt. Axfjällen är svarta med en grön mittnerv. Blommorna är tvåkönade och utan kalkborst. En eller två ståndare, ett stift och tre märken. Nöten är trekantig och utan kalkborst. Kromosomtal: 2n=28.

Släktnamnet Isolepis kommer av grekiskans isos (lika) och lepis (fjäll) och betyder 'med lika fjäll', vilket syftar på axfjällen.

       Brinklosta

Brinklosta (Bromus commutatus) är ett ettårigt gräs i lostesläktet som blir cirka en halvmeter högt.

        Gräsull

Gräsull, Eriophorum latifolium, är en växtart i familjen halvgräs.

Beskrivning

Gräsull tillhör ullsläktet, eller ullar, ett släkte av halvgräs som kännetecknas av de långa, oftast vita kalkborst, som efter vårens blomning under sommaren växer ut från frukten och gör att blomställningarna (axen), ser ut som bomullstussar, eller ulltussar, som växtens och släktets namn antyder.

Hos gräsull är stråna upprätta, cirka 50 centimer höga, med toppställda axsamlingar om fem till tio ax. Axskaften är långa och sträva med korta stödblad. Själva blommorna är oansenliga, men de vita kalkborsten, "ullen", som växer ut efter blomningen är rent vita och gör att den utmärker sig i floran. Bladen är ljusgröna till gröna och är platta och tre till åtta millimeter breda, lite bredare än ängsullens, och gräsull kallas därför ibland för bredbladig ängsull.

Utbredning

Gräsull förekommer i Europa och österut till Kaukasus, Mongoliet och norra Korea.

I Sverige förekommer gräsull ganska allmänt till sparsamt från Skåne till Jämtland. Norr om Jämtland är den sällsynt. Den växer i fuktiga områden, som på fuktängar och myrar, som också är kalkrika.

       Blekstarr

Blekstarr (Carex pallescens) är en gräsliknande växt.

Höjden hos ett vuxet exemplar kan variera mellan 15 och 70 cm. Den har särskilda hanax och honax. Hanaxet sitter högst upp. Lite längre ned sitter honaxen som kan vara två eller tre stycken.

       Blodhirs

Blodhirs (Digitaria sanguinalis) är en växtart i familjen gräs. Den är ettårig och cirka 30 centimeter hög.

Växten har upprätta strån, och både bladslidor och bladskivor är försedda med långa hår; bladkanterna är mycket sträva.

I likhet med de övriga arterna i släktet har blodhirs en ovanlig blomställning, med småax i ax och med axen samlade på strået i en flocklik form. Blomningen sker under sensommaren.

Blodhirs har en nästan världsomspännande utbredning. Den förekommer i de södra delarna av Sverige, vanligtvis på ruderatmark och mark som tillfälligt odlats upp. 

       Blåtåtel

Blåtåtel (Molinia caerulea) är en art i familjen gräs, naturligt förekommande från Europa till västra Sibirien, nordvästra Afrika, Turkiet och

Centralasien, samt i nordöstra Nordamerika och Oregon.

Blåtåteln växer på tuviga myrar, någon gång på kärrängar, mera sällan i lundar; här och där har man funnit den med ljusare, grön- eller brunaktiga blomfjäll, till exempel på flygsand.

Den är utbredd över hela Norden, och såsom hårdför mer än de flesta andra gräs, går den upp på de kala fjällen. Arten odlas även som prydnadsväxt i trädgårdar.

Det är ett gräs som avviker i åtskilliga avseenden från andra gräs. Stråbasen är knölformigt förtjockad. Stråets fåtaliga blad (och slidor) sitter alla vid dess bas, och långt nere ses en för arten karaktäristiskt ensam ledknut, men för övrigt är strået i hela sin längd utan ledknutar och blad.

Vippan är alltid mycket smal och oftast av mörkviolett färg; till och med ståndarknappar och märken är nästan svartvioletta. Bomfjällen blir dock ibland slutligen brunröda, och blomfjällens bas är vitgrön. Småaxen är vanligen 3-blommiga, men den översta blomman är steril och förkrympt, antingen knapplik eller mera långsträckt fjällik.

I allmogespråket i Närke förekommer en kortform av namnet: Blåtel.

     Borsttåtel

Borsttåtel (Corynephorus canescens) är ett gräs som växer på sandiga kustmarker.

Borsttåteln är torktålig och växer i en kompakt blågrå tuva. Bladen är hårda och tunna. Stråt blir 15-30 cm högt. Den silverfärgade vippan är efter blomningen hopfälld. Det ensamma agnborstet har en karaktäristisk klubblikt förtjockad ände. Förleden i det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans koryne vilket betyder klubba.

Arten förekommer från södra Skandinavien över nordvästra Europa till Medelhavsregionen.

Den saknas i Alperna och Centraleuropas medelhöga bergsområden. Dessutom finns gräset i Nordafrika, Nordamerika och

Sydamerika.