Bergklomossa

Bergklomossa eller cypressfläta (Hypnum cupressiforme) är en bladmossart som beskrevs av Hedwig 1801. Bergklomossa ingår i släktet flätmossor, familjen Hypnaceae och klassen egentliga bladmossor. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Det är en vittspridd mossa som finns på alla kontinenter utom Antarktis, dock huvudsakligen i Europa, Asien och Nordamerika, där den är vanligt förekommande. Mossan är dioik (tvåkönad) och växer på de flesta underlag utom vid kärr. Ofta återfinns den vid trädbaser samt på stenar och stubbar, men även klippor och murar är vanliga växtplatser.

Utseende

Bergklomossa varierar mycket i sitt utseende och kan vara svår att skilja från andra mossor, särskilt andra Hypnum-arter. Den blir 2-10 cm lång och är ljust grön till mörkt brungrön, med en blek till gulgrön (hos äldre exemplar brun) stam. Bladen är i typfallet formade som bågar eller skärvor - eller klor, vilket gett det svenska namnet. När bladen ligger på varandra gör detta att mossan ser flätad ut. Flätorna blir tjockare ju kalkrikare underlaget är.

Stammen har få förgreningar och uppvisar inget tydligt förgreningsmönster. Bladen har varken mittnerv eller tänder längs kanterna och mäter 1,5-2 gånger 0,5-0,8 mm. Bladkanterna är tillbakaböjda närmast bladbasen. I bladens bashörn, närmst stammen, finns en triangulär till kvadratisk samling annorlunda celler.

Dessa kan bestå av större kvadratiska, ibland brunfärgade, celler eller ett större antal mindre celler, vilka är nästan kvadratiska. Pseudoparafyllierna (de bladlika strukturerna på stammen nära förgreningarna) är trådlika och sitter i serier om 1-3.

Sporhusskaftet (seta) är rödbrunt och 1-3 cm långt. Även sporkapseln är rödbrun till färgen, 1,8-2,8 mm lång, cylindrisk och lätt böjd. Kapsellocket (operculum) är koniskt till näbbformat.

 Bergkvastmossa

Celler av Dicranum fuscescens som visar oljedroppar, cellväggar och kloroplaster.

Bergkvastmossa (Dicranum fuscescens) är mossa i släktet kvastmossor som växer på murken ved eller vid basen på trädstammar och på bergväggar, men även på fuktig mark i skogstrakter och på fjällhedar.

Beskrivning

Bergkvastmossan blir cirka 10 centimeter hög och är grön med ett tuvbildande växtsätt. Det är en bladmossa, bladen är smala, 4-8 millimeter långa och har inrullad kant vid spetsen. Vid torka blir bladen krusiga. Mossans sporhus är avlånga, böjda och sitter på upprätta skaft.

Utbredning

Bergkvastmossa är en vanlig mossa som har vid utbredning. I Sverige förekommer den över hela landet. Det finns flera olika varieteter, som uppvisar vissa skillnader i utseende och förekommer i olika habitat.

       Blåmossa

Blåmossa (Leucobryum glaucum) är en art i släktet blåmossor av familjen

Leucobryaceae. Arten förekommer över större delen av Väst- och Centraleuropa.

Blåmossan växer i täta kuddar, alltfrån en decimeter till en halvmeter höga. Den är relativt ljust grön med 7-10 millimeter långa blad. Arten har separata han- och honplantor.

Blåmossan förökar sig dels genom gulaktiga sporer, dels vegetativt genom att små blad faller av och bildar en ny individ.

Blåmossan skyr alltför kalkhaltig mark och uppträder gärna på till exempel torv, men också sand eller sten.

Blåmossan är Blekinges landskapsmossa och växer mest i nordväst i tallskog

   Björnmossa

Björnmossa, även stor björnmossa (Polytrichum commune) är en art i divisionen bladmossor som beskrevs av Hedwig 1801. Enligt Catalogue of Life ingår björnmossa i släktet björnmossor och familjen

Polytrichaceae, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet björnmossor och familjen

Polytrichaceae.

Arten är reproducerande i Sverige.[3] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Björnmossa har global spridning, och växer i miljöer med hög fuktighet, som t ex längs skogsbäckar. Det är en storvuxen mossa, där plantorna kan bli uppt till 40 centimeter långa och med "blad" på 5-10 millimeter. Ofta växer plantorna tätt ihop, så att säga i "kuddar".

Arten är tvåbyggare (dioik), det vill säga olika enskilda plantor är antingen han- eller honplantor. Hanplantorna känns igen på sina röda bladrosetter. Honplantorna har hårliknande skott, som sedan utvecklas till sporhus. Sporhusen har ett membran i öppningen som förstärker effekten av vinden för att skaka ut sporerna ur de hål som sitter i en ring kring öppningen.

Det är Hälsinglands landskapsmossa.