Bergbräken

Bergbräken (Oreopteris limbosperma) är en växtart i familjen Thelypteridaceae.

        Bergenia

Bergenia (Bergenia crassifolia) är en växtart i familjen stenbräckeväxter som förekommer naturligt i sydöstra Sibirien, Mongoliet, norra Kina och norra Korea. Arten är en vanlig trädgårdsväxt i Sverige. Vissa botaniker anser att arten hjärtbergenia (B. cordifolia) bör föras till denna art.

    Svartbräken

Svartbräken (Asplenium trichomanes) är en ormbunksväxt. Den har tidigare även kallats bergspring.

Hela Asplenium-släktet utmärks av långsträckta sporgömmesamlingar och ett långsträckt indusium, som sitter fäst med hela sin ena kant på den sida, som är vänd ifrån bladflikens eller småbladets mittnerv. Släktet är en av de största bland ormbunksväxterna och även i Sverige skiljer sig dessa arter mer inbördes, än exempelvis lundbräknarna (Dryopteris) gör.

En av de enklaste till bladformen är svartbräken. Den är enkelt parbladig och med obetydligt tandade småblad. Den växer nästan uteslutande på klippväggar, där den har sin korta jordstam och täta trådrotsknippa inkilade i sprickorna.

Man har kallat växter med sådant levnadssätt "petrofyter"; de har liten tillgång på näring och hushållar sparsamt med den, och flera ormbunkar som hör dit, till exempel gaffelbräken, har ganska fast bladbyggnad och stor förmåga att leva länge i torka.

I södra och mellersta Skandinavien och Finland är denna art ganska vanlig.

      Beta (växt)

Beta (Beta vulgaris) är en art i familjen amarantväxter. Den växer vilt vid kusterna i Europa, från södra Sverige till Medelhavet.

Det är en köttig ört med en stor förtjockning i området mellan rot och skott (hypokotyl). Blomman är grön.

Odlade betor

Det finns många odlade former, de delas in i ett antal sortgrupper:

• Foderbeta (B. vulgaris Foderbeta-gruppen)
• Fodersockerbeta (B. vulgaris Fodersockerbeta-gruppen)
• Mangold (B. vulgaris Mangold-gruppen)
• Rödbeta (B. vulgaris Rödbeta-gruppen)
• Sockerbeta (B. vulgaris Sockerbeta-gruppen)

  Betesdaggkåpa

Betesdaggkåpa (Alchemilla monticola) är en ganska småväxt ört inom släktet daggkåpor.

Frön från betesdaggkåpa

Denna art hänförs till specialnivån för apomixis med benämningen sektion, i taxon placerad mellan släkte och art.

Förväxlingsart glansdaggkåpa, Alchemilla micans.

Se vidare daggkåpa.

      Bergklint

Bergklint (Cyanus montana) är en art i familjen korgblommiga växter. Arten klassades tidigare in under klintsläktet (Centaurea).

Den hör till de klassiska bonde-trädgårds-växterna och blev införd i Norge på 1800-talet. Bergklint nämns 1873 för första gången i norsk trädgårdslitteratur.

Till England kom den redan 1596.

Plantan är en tacksam och villig prydnadsväxt som sprider sig med underjordiska revor. Den är mycket härdig och kommer ursprungligen från bergsområden i Mellaneuropa.

Arten är lite näringskrävande och den blommar från juli till augusti. Om plantan skärs ned efter den första blomningen kan den blomma två gånger under samma sommar.

Den blir upp till 80 cm hög och bildar tuvor med säregna blå blåklint-liknande blommor. Blommorna har en behaglig doft och bergklint är en mycket populär blomma bland humlor, bin och fjärilar.

Den står ofta kvar på grunden av bortflyttade hus och var en populär prydnadsväxt förr i tiden.

     Skogsbingel

Skogsbingel (Mercurialis perennis) är en flerårig ört med krypande jordstam som förekommer som en tämligen sällsynt lundväxt, i södra Sverige upp till mälartrakterna, i det sydligaste Norges kusttrakter och i sydligaste Finland utmed Finska viken. I Danmark är den allmän i hela landet förutom i Nord- och Västjylland.

Örten växer på fuktig näringsrik mark, helst i lövskog men blott sällan in barrskog. På sina lokaler växer den vanligen i stora massor med mörk, blåaktig grönska. Växten är giftig, ger irritation på slemhinnorna.

Skogsbingeln är en tvåbyggare, det vill säga den har skilda hon- och hanplantor. Stjälken är upprättstående och utan förgreningar. Bladen är gräsgröna och håriga.

      Bitterfibbla

Bitterfibbla, Snokbittra eller

Bittermjölke (Picris hieracioides) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

Bitterfibblan är en 4-7 decimeter hög, strävhårig ört och förekommer på Gotland, i Skåne, Blekinge och Uppland. Den liknar flera klofibblearter men skiljer sig från dessa genom sin fjäderpensel. 

   Bitterkrassing

Bitterkrassing (Lepidium latifolium) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

Blomman är vit. 

Bitterskråp

Bitterskråp (Petasites japonicus) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

Björkpyrolasläktet

Björkpyrolasläktet (Orthilia) är ett växtsläkte i familjen ljungväxter med två arter. De har en cirkumboreal utbredning. Arten björkpyrola (O. secunda) förekommer i Sverige.

      Björnkalla

Björnkalla (Symplocarpus foetidus) är en art i familjen kallaväxter. Den är den enda arten i släktet och förekommer naturligt från nordöstra USA. Arten odlas som trädgårdsväxt i Sverige.

Namn

På engelska kallas denna växt skunk cabbage eller polecat weed efter sin odör. Svenskarna i Nya Sverige kallade den björnrötter eller björnblad. 

      Björnloka

Björnloka (Heracleum sphondylium) även kallad Björnfloka, är en art i familjen flockblommiga växter och förekommer naturligt från Europa till Kaukasus, västra Sibirien och nordvästra Afrika.

Björnlokan är en stor, grov och flerårig ört, som tämligen allmänt förekommer på ängar och vägkanter genom större delen av Sveriges floraområde, ungefär upp till polcirkeln. Den blommar under högsommaren. Den är lätt igenkänd bland de mer storväxta flockblommiga växterna genom sina vita till gröngula kronblad och breda bladflikar, i synnerhet hos de nedre bladen.

Delfrukterna, som är starkt plattade, känns igen på de breda oljegångarna, som inte når ner till fruktens bas. Örtståndet är beklätt av styva hår.

Underarter

Vit björnloka (subsp. sphondylium) - har vita blommor och kantblommorna i flocken är större än de övriga.

Sibirisk björnloka (subsp. sibiricum) - har gulgröna blommor som alla är ungefär lika stora.

subsp. alpinum - från Jurabergen, odlas ibland som prydnadsväxt i Sverige.

Ytterligare europeiska underarter är:

• subsp. benearnense
• subsp. elegans
• subsp. trifoliolatum

Användning

De unga bladen kan användas som kål eller spenat. Det berättas, att man förr även använde avkoket av denna växt, som är ganska sockerrikt, till bryggande av mjöd och likör.

Giftighet

Björnlokan kan orsaka stor sveda om den kommer i kontakt med huden hos människor.

Björnloka och jätteloka innehåller furanokumariner

som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fotosensibilisering). Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor, eventuellt även ärrbildning och mörkfärgning av huden.

Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända hos människan.

  Blå gräsfibbla

Blå gräsfibbla (Catananche caerulea) är en växtart i familjen korgblommiga växter från sydvästra Europa och Nordafrika.

       Dansk iris

Dansk iris, även blå svärdslilja, dansk svärdslilja, (Iris spuria) är en växt inom irissläktet och familjen irisväxter.

Dansk iris har liksom de andra irisarna en krypande jordstam och är flerårig, och kan bli upp till sju decimeter hög. Dess blad är långsmala, svärdslika, blågröna och omkring tio millimeter breda.

Dansk iris blommar i juni med stora blåvioletta blommor på långa stjälkar som är ogrenade. Blommornas stödblad är mer eller mindre gröna. Efterföljande fruktkapsel är avlång.

Det vetenskapliga namnet spuria kommer av latinets spurius som betyder falsk, men själva syftningen är dock oklar.

Förekomst

En mångformig art med stort utbredningsområde. Arten förekommer med flertalet underarter i Europa, Nordafrika och Asien. Dansk iris är mycket sällsynt i Norden: den förekommer här och där i Danmnark och i Sverige finns den på havsstrandängar i västra Skåne från Trelleborg till

Barsebäck.

Första gången denna art påträffades på svensk mark var på Limhamn den 10 juli 1955.

De nordiska populationerna räknas till subsp. spuria och har kallats för var. danica. Växten förekommer även som trädgårdsväxt.

Arten fridlystes i Malmöhus län 1958 och är numera fridlyst i hela Sverige

Underarter

Enligt The PlantList

• subsp. carthaliniae . Yttre kalkblad vita med gula centra. Kaukasus.
• subsp. demetrii. Blommor violeeta. Kaukasus.
• subsp. maritima. Blommor violetta. Övre stjälkblad längre än internodierna. Sydvästeuropa.

o var. sogdiana. Tajikistan och Uzbekistan.

• subsp. musulmanica. Blommor violetta. Armenien, Azerbajdzjan, Iran och Turkiet.
• subsp. spuria. Blommor violetta. Övre stjälkblad kortare än internodierna. Centraleuropa till södra Sverige.

       Gråbinka

Gråbinka (Erigeron acer) är en art i familjen korgblommiga växter. Arten är allmän, men inte vanlig, på torr, grusig mark inom hela den skandinaviska Norden. Den är mycket variabel till storleken, förgreningen och hårbeklädnadens riklighet. Mittblommor och kantblommor har samma färger som hos aster, men de senares bräm är mycket litet. Frukten har hårpensel av blekt rödgul färg.

    Blåbärskaktus

Blåbärskaktus (Myrtillocactus geometrizans) är en suckulent växt inom

blåbärskaktussläktet (Myrtillocactus) och familjen kaktusar.

Beskrivning

Myrtillocactus geometrizans

Blåbärskaktusar är storväxta kaktusar och rikt grenade. De påminner på många sätt om de upprättväxande Cereus. De blir däremot sällan högre än 4,5 meter och diametern kan bli cirka 10 centimeter. De har tydliga åsar, men inte så skarpt markerade som hos Cereus.

Alla har en klart blågrön färg på stammen och hos vissa arter är den blådaggig. I regel är åsarna fem till sex i antalet och areolerna sitter i normala fall med ett mellanrum på 2 - 2,5 centimeter, beroende på art. Hos blåbärskatusen sitter de ganska långt ifrån varandra. De radiärtaggarna är fem till åtta stycken och kraftiga, men längden är mindre än 1,3 centimeter. De sitter spridda och är bruna eller svarta. Den enda centraltaggen är till och med kraftigare än radiärerna och står rakt ut från plantan. Den kan bli 2,5 centimeter lång och har samma färg som de radiära taggarna. Blommorna kommer ofta i klasar från areolerna på den övre delen av stammarna.

Hos stora plantor är blommorna ganska små, sällan mer än 2,5 centimeter långa. De är trattformade och slår ut helt under natten och doftar mycket. Blommorna är vita till vitrosa. Frukterna är små, nästan klotformade och blålila då de är mogna. Frukten är ätlig och anses smaka gott.

Det vetenskapliga namnet Myrtillocactus är sammansatt av grekiskans myrtilli'nus som betyder blåbärslik och cactus som just betyder kaktus.

Odling

Unga plantor av blåbärskaktus som är förökade med frö är nästan helt tagglösa under de första åren. De används ofta som ympunderlag eftersom de växer snabbt och är lätta att handskas med. Den enda stötestenen är att det, oberoende av vad man ympar på den, krävs en minimitemperatur på 10°C eller högre vintertid.

Myrtillocactus är lika lätta att odla som någon Cereus eller Echinopsis. De klarar sig med vilken acceptabel jord som helst och kräver mycket vatten från vår till höst. Vintertid kräver de lite annorlunda behandling.

De får lätt fläckar om temperaturen skulle bli för låg. Risken för sådana fläckar är speciellt stor vid hör luftfuktihet. Idealisk minimitemperatur under vintern är 10°C vilket inte bör ge upphov till några fula märken på plantorna, som bör hållas helt torra. Om man odlar dem i boningsrum där temperaturen aldrig går under 16°C, måste de vattnas då och då, även under vintern, för att de inte ska skrumpna ihop.

För att behålla den vackra blå färgen på växtkroppen behöver de så mycket ljus som möjligt.

       Blekvide

Blekvide (Salix hastata) är en växtart i familjen videväxter.

         Blåflox

Blåflox (Phlox divaricata) är en art i familjen blågullsväxter.

    Bloddracena

Bloddracena (Cordyline fruticosa) är en växtart i familjen trådliljeväxter från tropiska Sydostasien, Australien och

Hawaii. Bloddracena odlas ibland som krukväxt i Sverige.

         Blågull

Blågull, Blåljus (Polemonium caeruleum) eller Jakobs stege är en art i familjen blågullsväxter.

Arten förekommer vilt i en stor del av den norra tempererade zonen, i Indien, Japan, Kashmir, Korea,

Mongoliet, Nepal, Pakistan, Kina,

Ryssland, Europa och Nordamerika. I Sverige är vilda populationer inskränkta till Norrland inklusive Lappland, där den växer på ängar; längre mot söder finns den dock både i Norge (till Hedemarken) och i Finland (till Finska viken).

Den är antagligen mest bekant som flerårig trädgårdsväxt med de högblå (ibland vita) blommorna och parbladiga bladen.

   Ängsnycklar

Ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) är en fridlyst växt inom handnyckelsläktet

och familjen orkidéer. Ängsnycklar är kraftigt byggda, storväxta och kan bli över en halv meter höga, med en stjälk rikt bladig och lite kantig. Dess blad är lansettlika, ljusgröna, långt tillspetsade och helt utan fläckar. Blodnycklar (D. incarnata ssp. cruenta) har däremot fläckar på bladen.

Vaxnycklar (D. incarnata ssp. ochroleuca) har ofläckade blad och gulvita blommor. Ängsnycklar blommar från juni till juli, med blommor i varierande färger; ljust rosa, karminröd eller gulvita, och de sitter i täta klaslika ax. De yttre kalkbladen är uppåtriktade och läppen är hel till otydligt treflikad, medan stödbladen har hela, med släta kanter och är ofta längre än blommorna.

Det finns ett antal underarter som länge har räknats som egna arter, men ängsnycklar känns igen på blommornas stora stödblad som har helbräddad kant och den tätbladiga stjälken.

Det vetenskapliga namnet på arten incarnata är från latinets carne och betyder kött och anspelar på den vanligaste färgen; köttfärgad.

Då arten upptäcktes av Linné 1755 blev den placerad i släktet Orchis, senare flyttades den till Dactylorchis 1947 av Verm.. Den senaste flytten till Dactylorhiza skedde 1962 av Soó.

Det finns ett antal vetenskapliga synonymer då denna art har flyttats ett antal gånger.

Dessa är bland annat Dactylorchis incarnata (L.) Verm., Orchis angustifolia auct., Orchis incarnata L., Orchis latifolia auct., Orchis strictifolia Opiz; Dactylorhiza incarnata (L.) Soó Dactylorhiza incarnata var. borealis (Neuman Hyl., D. incarnata var. dunensis (Druce) Hyl., D. incarnata var. latissima (Zapal.) Hyl., Dactylorchis cruenta (O. F. Müll.)

Verm., Dactylorhiza cruenta (O. F. Müll.).

De svenska namnen på denna art varierar också en del. De kallas bland annat ängsnyckel, ängsnyckelblomster (ssp. incarnata); blodnycklar, blodnyckelblomster (ssp. cruenta); vaxnycklar, gult ängsnyckelblomster (ssp. ochroleuca)

Förekomst

Ängsnycklar trivs bäst på fuktig kalkrik mark, och huvudunderarten förekommer i nästan hela Sverige.

Blodnycklar (ssp. cruenta) är ganska sällsynt men kan påträffas från Skåne upp till Norrbotten. Vaxnycklar (ssp. ochroleuca) är också sällsynt men har påträffats på kalkrika ängsmarker på Öland och Gotland samt i Skåne, Västergötland, Östergötland och Jämtland.

Ängsnycklar, blodnycklar och vaxnycklar är fridlysta i Sverige. Se även Lista över fridlysta växter i Sverige.

  Blåklintssläktet

Blåklintssläktet (Cyanus) är ett släkte i familjen korgblommiga växter med ett 30-tal arter. Några arter odlas som trädgårdsväxter i Sverige. De har tidigare räknats till klintsläktet (Centaurea) men modern forskning stöder att klintsläktet delas upp i ett flertal mindre släkten.

Etymologi

Cyanus i det vetenskapliga släktnamnet är latin och betyder blå. Denna betydelse har sin förklaring i romersk mytologi. Enligt denna hade gudinnan Flora, alla växters moder, hjälp av en fruktbarhetsdemon vid namn Kyanos (Κυανός) från Kreta, och som hade blå kläder. Kyanos älskade Flora så mycket att han försummade sig själv så till den grad att han en dag dog i ett hirsfält. Till minne av Kyanos förvandlade Flora dennes döda kropp till en blåklint. 

        Blålupin

Blålupin (Lupinus angustifolius) är en art i familjen ärtväxter från södra Europa och Medelhavsområdet.

Kronbladen är blå och växten är kvävefixerande. 

        Blåmire

Blåmire, Anagallis foemina, är en art i familjen ardisiaväxter. Den förekommer naturligt på Azorerna, Madeira, Kanarieöarna, i västra, centrala, östra och södra Europa och österut till Afghanistan.

       Blåmålla

Blåmålla (Chenopodium glaucum) är en växtart i familjen amarantväxter.

        Blodrot

Blodrot (Potentilla erecta (L.) Rausch) tillhör fingerörterna

och är en art i familjen rosväxter.

Beskrivning

Blodrot har tvåkönade blommor och är flerårig.

Den blir 10...40 cm hög. Den gula blomman, ca 1 cm i diameter, avviker från släktets vanliga typ genom 4-taliga foder- och kronbladskretsar och har vanligen 16 ståndare, men det förekommer även exemplar med något färre eller något fler. Övriga potentilla-arter har fem kronblad. I sällsynta fall kan antalet kronblad vara fem eller sex mutation.

Kronbladen har ett tydligt hack vid toppen och en oragegul fäck vid basen. Foderbladen är smala och något kortare än kronbladen och syns mellan dessa. Varje blomma sitter på sin egen stängel.

I Sverige blommar blodrot juni - augusti. Varje blomma har 2 till 8 frukter i form av oätliga nötter. Något naturens hjälpmedel att sprida dessa finns inte, utan nöten gror, där den råkat falla. Det innebär att blodrot växer fläckvis i ruggar.

Bladen är flikiga och i stjälkens nedre del långskaftade. Skaftlängden avtar successivt högre upp för att nästan helt försvinna närmast toppen. Stjälken är småhårig. Bladen är i grunden uppdelade i 3 småblad, men stiplerna är ganska bladliknande, så man kan förledas tro att bladet är fem-flikigt. (Jämför engelskans cinquefoil, som egentligen är franska: Femblad.

Namnformerna siebenfinger, sjufinger, och septifoil, sju-blad, som också förekommer, är svårare att förklara utseendemässigt. Avser eventuellt någon ej alltför ovanlig mutation) Bladens ovansida är gräsgrön och blank; undersidan något ljusare.

Den tjocka, oformliga jordknölen är försedd med många långa rottrådar.

Om jordstammen skärs av är snittet blekgult, men den saft som flyter ut blir under påverkan av luften blodröd, därav växtens namn.

Trots namnet erecta (upprättstående) förekommer blodrot även krypande på marken, där den bildar revor (utlöpare), som hos blodrot dock inte är jordslående.

Habitat

Blodrot är allmän i norra Europa, Kaukasus och nordvästra Afrika.

Den är vanlig över hela Norden.

Biotop

Blodroten nöjer sig med näringsfattig mark
Här växer den i rena gruset.

Blodrot föredrar sur jordmån (lågt pH-värde) och trivs bäst på naturliga ängar, både lundar och ängsbackar, samt i hagmark och till och med inne i barrskog. Den går även upp på fjällen, högt ovan trädgränsen.

På Hardangervidda i Norge upp till 1 320 m ö h, i Jämtland till 1 200 m ö h.

Blodrotens egenskap att nöja sig med mager mark har gjort att den vid jordmånsinventeringar tagits som indikator på vad som menas med näringsfattig mark.

I olika källor är uppgifterna om fuktighet motstridande: I Den virtuella floran står det "fuktig mark, i skogsmark, myrar, kärrkanter och hyggen". I utbredningskartan för Norden står det däremot "torr gräsmark".

Namnet

Etymologi

• Släktnamnet Potentilla kommer av latin potentia, vilket betyder kraft och syftar på växtens förmåga som läkemedel.
• Artepitetet erecta antyder att växten är upprättstående, men samma art kan trots namnet också förekomma krypande på marken.

Farmekopén

• Tormentum kommer av latin och betyder smärta; tormentilla är medeltidslatin och feminin diminutiv av tormentum, och kan då förstås ungefär som "småont".
• Rhizoma är grekiska, ῥίζωμα, av rhiza = rot, och betyder en samling rötter, rottrådar

Trivialnamnet "Blodrot" antyder den användning som växten av gammalt haft som astringerande (sammandragande) medel för att dämpa blödningar.

Namnförbistring

Det finns en växt som på engelska kallas Blood Root, men i Nordamerika (ej i Storbritannien) är den något annat än svenskans blodrot. Frågan är komplex, eftersom man menar skilda arter i Storbritannien resp Nordamerika. Blood Root i Nordamerika avser Sanguinara canadensis. L. Den är direkt giftig och dess effekter liknar opiumvallmon, Papaver somniferum.

Den amerikanska Blood Root kallas där även Tetterwort.

Nu växer Tetterwort även i Storbritannien, men där menar man med detta namn inte Sanguinara canadensis utan Chelidonum majus, Greater Celandine (skelört).

Det finns alltså stora möjligheter till artförväxlingar, när man ska hitta motsvarigheten till Blodrot i dessa länder.

Andra namnvariationer

Bygdemål

Namn

Trakt

Blodrot

Götaland

Blodstilla

Götaland

Blogrot

Johannisrot

Rännsket-stilla

Götaland

Rödrot

Tomentilla

Utländska alternativnamn för Potentilla erecta

Växten har fått många konventionella namn. Här följer en sammanställning för språklig jämförelse. (Listans namn är tillägg till det som finns uppräknat i artiklarna under "andra språk". Namn som förekommer i de artiklarna upptas inte här.)

Språk

Namn

Danska

Opret Potentil, Tormentil

Engelska

Bloodroot, Erect cinquefoil, Septifoil, Shepherd's knot, Tormentil

Färöiska

Børkumura, Børkuvisa

Isländska

Bloðmura, Engjamura

Litauiska

Eredei pimpó

Nederländska

Tormentil, Zevenblad

Norska

Blodrot, Munnskåldrot, Tepperot, Tesoleie, Tormentille

Portugisiska

Consolda-vermelha Potentila Potentilha Quinquefólio Cinco-em-rama Sete-em-rama Solda Tomentilha Tomentina Tormentila Tormentilha Tormentina.

Tjeckiska

Mochna nátržnik

Tyska

Aufrechtes Fingerkraut, Blutwurz, Dilledapp, Gemeiner Tormentil, Heideckern, Natternwurz, Rotwurz, Ruhrwurz, Siebenfinger, Tormentil, Tormentilwurz, Tormentilwurzel (alternativ stavning Tormentillwurzel)

Vepsiska

Kohtaiduzjur'

Användningsområden

Namnet antyder den användning, som blodrot av gammalt haft som astringerande (sammandragande) medel för att dämpa blödningar. Växten kallas därför ibland "blodstilla". Detta folkliga namn används emellertid även på en annan art: Sanguisorba officinalis L, blodtopp med liknande astringerande egenskap.

Jordstammen är ätlig (nödbröd). Samerna utnyttjar blodrotens innehåll av garvämnen för garvning av skinn; som önskvärd biverkan blir skinnet rött p g .a blodrotens innehåll av färgämne.

Blodrot används även som brännvinskrydda, varvid drycken blir röd.

I Bayern är en kommersiellt tillverkad dryck Blutwurz lokal specialitet. Den drickes efter en måltid som s k digestiv (underlättar matsmältningen).

Medicinalväxt

Antikens greker och romare kände inte till blodrotens medicinska egenskaper. Första i Sverige publicerade fynd var i Olof Rudbecks Catalogus plantarum 1658, men växten var känd långt tidigare. Ända sedan medeltiden har blodrot använts medicinskt mot en rad åkommor. Arvid Månsson Rydaholm uppger 1642 att blodrot har "26 dygder".

Listan nedan upptar några av dessa, men har också utökats med en del åkommor som nutida alternativmedicin hävdar blodrot är bra för.

• Anemi
• Anorexia
• Brännskador
• Blödning
• Diarré
• Diabetes
  (blodsockersänkande)
• Dysenteri
• Feber
• Fläcktyfus
• Förgiftning
• Gikt
• Gulsot
• Halsfluss
• Halskatarr
• Hemorrojder
• Inflammation
  (I munhåla och svalg,
  behandlas genom gurgling)
• Kolera
• Kolik
• Kramp
• Köldskada
• Leversjukdom
• Magont
• Pest
• Reumatism
• Röda hund
• Svullnad
• Tarmkatarr
• Ångest

Skolmedicinen kan tänkas ha avvikande mening om en del av listans åkommor.

Blodrot ansågs även ha magiska egenskaper, vilket bl a hade stöd i signaturläran. Denna föreskrev bl a att "ont ska fördrivas med ont". Detta innebar att blodrotens blodstillande egenskaper kunde användas även för att framkalla en blödning, vilket följande råd ur en gammal örtabok ger prov på:

Om en jungfru ej har sin månadsrening (menstruation), bränn då en karlskjorta till pulver. Blanda detta med lika mycket pulver av blodrot och taklök samt olja av vitliljan, samt giv henne.

Inom folkmedicinen användes den luktlösa roten i torkat tillstånd och kallades på apoteken Rhizoma tormentillæ (av latin Rhizoma = rot och tormentum = smärta). Detta är upphovet till att blodrot också fått det alternativa namnet Tormentilla. Detta slår igenom även på namnen på flera av de ingående verksamma ämnena.

Rhizoma tormentillæ ingick i svenska farmakopén ända till 1946 och användes i salvor (stypticum) och som dryck genom infusion. På apoteken fanns då även ett spritextrakt, Tinctura tormentillæ (av latin tinctura = färgning)

Rekommenderad kur för att stoppa diarré är avkok på 30 g torkad blodrot i 1 l vatten och intagande av 3 à 4 koppar därav.

Egenskapen att stoppa diarré har gett upphov till att växten folkligt benämnts Rännsketstilla (ibland stavat Rännskietstilla).[ Det namnet använde redan Olof Rudbeck d.ä. 1685.

Den medicinska effekten beror till en del på att roten innehåller garvämnen, som är anledningen till den astringerande verkan, som kan vara förmånlig vid vissa sjukdomstillstånd. Dessutom innehåller blodrot en hel rad ämnen, som på ett eller annat sätt kan ha medicinsk effekt.

Biverkningar Kontraindikation är närvaro av bl a järn, koppar, vismut eller jod, som reagerar med garvämnena och minskar deras effekt. Vissa nutida läkemedel kan också förta verkan av blodrot.

Vid upprepat intag av blodrotpreparat i stora mängder kan tanninet ge magbesvär, i svåra fall t o m magsår.

Verksamma ämnen

• 14...18 % av roten består av diverse garvämnen av katekintyp (bl a tannin), 6 % av diverse mineralämnen
• Hartser
• Fenoler (karbolsyra, p-kumarinsyra, sinapicsyra)
• Flavonoider (cyanoglykosid,
• epigalokaterol, galokutesol, kaempferol)
• Gummi
• Koffein
• Tormentol, (ett färgämne, tormentillarött, som är en triterpenalkohol)
• Saponin
• Tormentosid som är en glykosid av tormentol)
• "Eterolja", en obestämd blandning av diverse terpener (estrar). (Används ibland som smakämne vid matlagning)

    Vattenbläddra

Vattenbläddra eller blåsört (Utricularia vulgaris L.) är en vattenväxt, som lever i stillastående vatten i kärr, diken, grunda gölar med mera. Den är anträffad i många trakter av södra och mellersta Skandinavien och Finland, men spridd eller sällsynt och felande i fjälltrakterna. Hos vattenbläddran är läppen mera uppblåst eller kullrig och sporren nedåtriktad.

Blomningen infaller under hög- och eftersommaren (juli, augusti).

Vattenbläddran, som alla arter av släktet bläddror livnär sig genom att fånga små insekter med hjälp av speciella blåsor som finns på bladen.

      Blåtåg

Blåtåg (Juncus inflexus) är en växtart i familjen tågväxter.

     Blå bolltistel

Blå bolltistel (Echinops bannaticus) är en art i familjen korgblommiga växter.

Blå bägarkrokus

Blå bägarkrokus (Crocus biflorus) är en växt i familjen irisväxter och förekommer naturligt från Italien, till Sicilien, Rhodos till nordvästra Turkiet. Arten odlas som prydnadsväxt i Sverige och det förekommer ett flertal sorter på marknaden.

 Bockhornskaktus

Bockhornskaktus (Astrophytum capricorne) är en suckulent växt inom släktet

Astrophytum och familjen kaktusväxter.

Beskrivning

Det finns fyra arter inom detta släkte, två taggiga och två tagglösa, varav bockhornskaktus tillhör den taggiga gruppen. Bockhornskaktus är ganska dvärgväxande, klotformade plantor med fyra till åtta spetsiga åsar som långsamt vrider sig i en spiral, och blir 10 till 25 centimeter höga. Växtkroppens yta har i en del fall sträva, mjöliga vita prickar. Areolerna är väl skilda från varandra och är ganska ulliga.

Taggarna hos bockhornskaktus och dess varieteter är fem till elva stycken, är platta, veka och nästan som papper, i svarta och grå nyanser 2,5 till 5 centimeter långa. De citrongula blommorna, med orangeröd botten, är trattformade men med mycket vid öppning och är 5 till 7,5 centimeter i diameter.

De klotrunda frukterna blir cirka 2,5 centimeter i diameter och är täckta med gråa eller svarta, korta taggar som sitter mycket tätt.

Det vetenskapliga namnet Astrophytum är en komposition av grekiskans a'ster, stjärna och phyto'n, växt. Capricorne kommer från latinets ca'pra som betyder get och co'rnu som betyder horn. Stjärnväxt med gethorn.

Förekomst

Bockhornskaktusar är hemmahörande i centrala och norra Mexiko, över ett ganska utbrett område, upp till en höjd av 2133 meter över havet, även om de vanligtvis växer på lägre höjder. De växer mestadels i ganska stenig eller sandig jord.

Taxonomi

Synonymer:

• Echinocactus capricornis A.Dietrich 1851
• Astrophytum senile Frič 1923

Odling

Eftersom de alltid är ensamväxande måste de fröförökas, men man kan få blommande plantor efter fyra till fem år, eller till och med kortare tid i tropiskt klimat. Fröna gror ganska snabbt och inom några få veckor är fröplantan förhållandevis stor, jämfört med lika gamla plantor av andra klotkaktusar.

Det kan vara frestande att ge dem extra vatten för att skynda på dem, men detta bör undvikas, då det kan vara ödesdigert. Astrophytum växer bra i något sandig humusjord.

Odla dem under lätt skuggat glas och ge dem mycket vatten då det är väldigt varm väderlek under våren fram till hösten när plantorna väl passerat 3,8-5 centimeters storlek. Till dess att plantan är tre år gammal måste man vara mycket försiktig med vattningen.

Biskopsmössan är utan tvivel den mest lättodlade arten av dem alla. På vintern, förutsatt att de hålls torra, är det tillräckligt med en minimitemperatur på 8°C, även om biskopmössan klarar lägre temperatur än så, utan att ta skada.

Hos Astrophytum kommer blommorna en och en, eller ibland två eller tre tillsammans, under en lång period, från midsommar till sent på hösten. Astrophytum-frön är mycket ömtåliga, jämfört med de flesta andra kaktusfrön, så de bör hanteras försiktigt för att inte krossas.

       Borstaloe

Borstaloe (Aloe aristata) är en suckulent växt inom släktet aloe och

familjen afodillväxter. Borstaloe är en stamlös, tuvbildande växt, som bildar tuvor genom att den efter hand utvecklar många bladrosetter intill varandra vid markytan. Varje bladrosett blir upp emot tjugo centimeter i diameter. Bladen är mörkgröna och försedda med små, vita, vårtlika upphöjningar.

Bladkanterna är tandade, och bladspetsen avslutas med ett långt vitt hår, eller borst.

Blommorna är tre till fyra centimeter långa orangeröda. Blommorna sitter samlade i klaselika blomställningar i toppen på kala stänglar, som kan bli 50 centimeter höga.

Namnet Aloe eller Aloë är ett gammalt arabiskt namn och som avser arter som anses vara medicinalväxter. Aristata betyder

med borst.

Förekomst

Borstaloe kommer ursprungligen från Sydafrika.

Odling

Borstaloe behöver mycket ljus, gärna soligt även mitt i sommaren. Den bör vattnas rikligt på sommaren, men måste få torka upp mellan vattningarna. Vintertid krävs mindre vatten, i synnerhet om växten placeras svalt.

Tack vare de tjocka bladen klarar den långa torkperioder utan problem. Växtnäring ges en gång i månaden från vår till höst. Borstaloe trivs i normal rumstemperatur men klarar uppemot 40°C sommartid och ner mot 5°C på vintern.

Planteras om på våren vid behov. Under sommaren kan den stå utomhus på solig och varm plats där den inte riskerar att bli för blöt. Borstaloe är en växt som lätt kan förökas med hjälp av sidoskotten, som man sätter i såjord sedan de legat och torkat ett par dagar.

     Bollbuddleja

Bollbuddleja (Buddleja globosa) är en art i familjen flenörtsväxter från centrala Peru, västra Argentina och Chile.

    Borstnejlika

Borstnejlika (Dianthus barbatus) är en flerårig ört tillhörande familjen nejlikväxter. Denna växt kommer ursprungligen från Pyrenéerna, östra Karpaterna och andra delar av Balkan, Manchuriet, Ryssland och

Kina. Som odlad variant förekommer den även i flera andra länder.

Borstnejlikan blir ungefär 50 cm hög. Den blommar mellan juli och september.

Den har stark lukt och växer vanligtvis i grupper. Växten föredrar soliga ställen och mark som inte skall vara allt för våt.

Unga borstnejlikor äts av sniglar, kaniner och sorkar samt skadas av bladlöss och svampar.

För att börja odling av borstnejlika i trädgården används vanligtvis frö.

Kromosomtal 2n = 30.

 Borsttrattkaktus

Borsttrattkaktus (Eriosyce villosa) är en art inom trattkaktussläktet och familjen kaktusväxter, som har sin naturliga utbredning i Chile.

Beskrivning

Borsttrattkaktus är en klotformad kaktus som blir upp till 15 centimeter hög och 8 till 10 centimeter i diameter. Den är uppdelad i 13 till 15 åsar, som är 3 till 8 millimeter höga.

Längs åsarna sitter 4 till 12 mörka centraltaggar, som blir upp till 3 centimeter långa. Runt centraltaggarna finns 12 till 20 vita hårlika radiärtaggar, som blir från 15 till 25 millimeter långa. Blommorna är rosalila med vitt svalg, och blir från 2,2 till 3 centimeter i diameter.

Frukten är ljusröd och avlång.

    Bourbonrosor

Bourbonros (Rosa Bourbon-gruppen) är en grupp av rosor.

Gruppen har utvecklats ur hybrider mellan kinarosor och

höstdamaskernerrosor. Den härstammar från början av 1800-talet på ön Bourbon, nuvarande Réunion. I ett blandat buskage av de båda föräldrarosorna hittades en planta med avvikande utseende, och det blev den första bourbonrosen.

Bourbonrosorna kan odlas som buskrosor, klätterrosor och rabattrosor. Ibland är det klimatet som avgör. De har en särskilt fin och stark doft med tätt fyllda blommor. Vissa sorter blir fyrdelade. De som föredrar klassiska rosenbuskar framför moderna brukar välja en sort ur den här gruppen.

    Bomullsvinda

Bomullsvinda (Ipomoea albivenia) är en ört i familjen vindeväxter, ursprungligen från södra Afrika.

Den är flerårig och klättrande lian, till 10 m lång. Bladen är gröna, enkla, rundade med djupt hjärtformig bas och långt utdragens spets, 7-10 cm långa. Undersidorna har vita hår på huvudnerverna som unga.

Blommorna är trattlika, vita med blektgul till rött svalg, till 8 cm vida. Fröna är bär långa, bomullslika hår.

Odling

Bomullsvinda är lätt att dra upp från frön. Den kräver mycket ljus och näringsrik, väldränerad jord.

 Brunröd daglilja

Brunröd daglilja (Hemerocallis fulva) är en växtart i familjen dagliljeväxter från Kina.

Den finns förvildad i Sverige, nästan uteslutande i form av sorten 'Europa' som är en steril klon, den sätter alltså inga frön.

Växten blir 40-150 cm hög, vanligen nedvissnande vintertid. Rötterna är köttiga med knöllika bildningar nära rotspetsarna. Arten bildar utlöpare som kan bli 30 cm långa. Bladen är remlika 50-90 × 1-2,8 cm, spetsiga i toppen. Blomstängeln är upprätt, ihålig med stödblad. Blommorna sitter i ett dubbelt, skruvax-knippe med 2-5 (-10) blommor.

Stödbladen är fjällika. Blomskaften är ca 5 mm långa. Själva blommorna är doftlösa, de öppnar sig på morgon och sluter sig före kvällen. Blomfärgen är orange till rödorange med en purpur till rödorange fläck - "öga". Blompipen blir 2-4 cm. Hyllebladen blir 5-12 × 1-3 cm, och är ibland vågiga i kanten, de inre är bredare än de yttre. Ståndarknapparna är purpursvarta.

Frukten är en elliptisk eller omvänt äggrund kapsel. Arten blommar i juli-augusti.

Varieteter

• var. fulva - har nedvissnande blad. Bladskotten är bland de tidigaste som grönskar om våren. Blommorna är orangeröda med tydligt fläckmönster. Blompipen är kort, 2-3 cm. De inre hyllebladen blir 2-3,5 cm breda. Vanligen steril triploid, men fertila kloner förekommer. Kina, Korea och Japan. Plantor från Gansu i har blad som blir endast 5-8 mm vida, stödblad på stjälken sitter med eller mindre motsatta och de yttre hyllebladen blir 0,6-1 cm vida. Frukten är omvänt äggrund. Dessa har kallats H. fulva var. oppositibracteata, men räknas numera till den naturliga variationen inom var. fulva.
• var. angustifolia - har nedvissnande blad. Blommorna är orangeröda med tydligt fläckmönster. Blompipen är till 4 cm lång. De inre hyllebladen blir 1-2,5 cm breda. Fertil diploid. Kina, Korea och Japan. Hit räknas numera också H. fulva var. pauciflora, som inte blir högre än 20-30 cm. Blommorna är ensamma eller upp till 3 per stängel. Den är en steril triploid som hittats i Japan.
• Branddaglilja (var. aurantiaca) - har städsegröna blad. Blommorna är orange med rödtonad utsida. Fertil diploid. Kina, Korea och Japan.

Stranddaglilja (H. littorea) är liknande. Den har nedvissnande blad. Blommorna är orange till orangeröda och saknar vanligen fläckmönster. Blompipen är upp till 3 cm lång. Fertil diploid. Kina, Korea och Japan. Växer på standnära platser i Japan.

Sorter[redigera | redigera wikitext]

Några kloner av brunröd daglilja odlas:

• 'Cypriani' (Sprenger, Cypriani 1916) - 100 cm. Sorten har gnistrande kopparröda blommor med guldgult svalg och tydlig guldgul mittstrimma. Hyllebladen är smala, vågiga i kanterna. Insamlad av prästen Cypriani i Kina. Diploid.
• 'Europa' - till 130 cm med 10-18 blommor per blomstängel. Blommorna är ådrigt brunröda med orangegul till persikofärgad mittstrimma, mörkare brunrött öga och gulorange svalg. Blomman blir 12-13 cm i diameter och har relativt breda hylleblad som överlappar mot basen. Blompipen blir 2 cm lång. Triploid. Sorten är omnämnd i Europa redan 1576, men kommer troligen från Japan.
• 'Flore Pleno' (Sienicka 1929) - fylldblommig klon av var. angustifolia, insamlad av pastor Ellis i Kina före år 1860. Lik 'Kwanzo' men har normalt 15-18 hylleblad per blomma. Diploid.
• 'Jennie Love' (Stout 1956) - 90-100 cm. Blommorna är rosa med röda nerver och ljus mittstrimma. Ögat är klarrött och svalget guldgult. Diploid.
• 'Korean Apps'(Apps/Batdorf 1984)- 105 cm. Blommorna är brunröda med tydligt mörkrött öga, blekgul mittstrimma och gult svalg. Insmalad i Korea av Darrel Appes 1984. Diploid.
• 'Kwanzo' ('Green Kwanzo) - en fylldblommig japansk klon, känd i väst sedan 1712. Blommorna är orange med mörkare ring och gult centrum, de har normalt 7-12 hylleblad per blomma. Triploid.
• 'Kwanzo Variegata' - mutation av 'Kwanzo' med vitstrimmiga blad.Reverterar ofta tillbaka till 'Kwanzo'.
• 'Maculata' (Sprenger 1903) - 120 cm. Blommorna är rödorange gul mittstrimma, purpurrött öga och gult svalg. Blompipen bir 4 cm lång. Sorten liknar 'Europa', men är ljusare i färgen och ögonfläcken famstår tydligare. Blomman är större, ca 15 cm i diameter och mer öppen än 'Europa'. Triploid.
• 'Margaret Perry' (Perry 1920) - orangeröd med mrkare öga, kadmingul mittstrimma och svalg. Diploid. ( 'Europa' × 'Cypriani')
• 'Mrs Nesmith' - blommorna är rosa utan ögonfläck med gräddfärgad mittstrimma.
• 'Pastelrose' (Plouf 1941) - rosa med ljus mittstrimma och guldgult svalg, ögonzon saknas.
• 'Rosalind' (Stout 1938) - har rosa blommor med mörkare öga och gult svalg. Diploid.

Ytterligare några sorter finns beskrivna, men det är tveksamt om dessa existerar i odling:

• 'Charmaine' (Stout 1934) - blommorna är klart rosa.
• 'Charmaine Queen' (Stout 1956) - 115 cm. Blommorna är korallrosa med klart röd ögonfläck och röda nerver.
• 'Chengtu' (Stout 1935) - blommorna är orange med scharlakansröd kant. De yttre hyllebladens nerver är dock inte lika tydligt färgade.
• 'Festival' (Stout 1939) - 120 cm. Blommorna är förhållandevis små, ca 7,5 cm i diameter, de är brunröda med ett orange svalg och med en mittstrimma i samma orange färg. De inre hyllebladen är något konkava, medan de yttre är tillbakarullade. Diploid.
• 'Hankow' (Stout 1939) - 120 cm. Har gulorange blommor med scharlakansrött till purpur öga. Insamlad i Kina. Diploid.
• 'Hupehensis' (1926) - även denna sort är insamlad av Cypriani i Kina. Blommorna är kopparröda med gult svalg. Hyllebladen har vågiga kanter. Diploid.
• 'Speciosa' (Wallace 1937) - beskrivs som att ha röda blommor. Senblommande.
• 'Vieux Carre' (Norton 1952) - städsegrön. Blommorna är ljust orangeröda med brunt öga utvecklad halo. Diploid. Sorten togs med emigranter från Europa till USA och sägs vara vanlig i södra USA.

Ibland listas sorterna 'Red Bird' och 'Theron' under denna art, med de är komplexa hybrider och hör hemma i gruppen trädgårdsdagliljor.

Hybrider

Hybrider mellan brunröd daglilja och doftdaglilja (H. thunbergii) har fått namnet Hemerocallis ×luteola.

Odling

Lättodlad och härdig i hela landet utan extra åtgärder. Den tål relativt torra platser, men blommar bättre i normalfuktig jord. Förökas genom delning under våren. De flesta sorterna som odlas i Sverige är frösterila och frösådda plantor är därför ovanligt.

        Brudkulla

Brudkulla (Gymnadenia runei) är en i Sverige endemisk orkidé. I hela världen växer den bara på några få platser i södra Lappland. Lokalerna finns i Tärnabyområdet. Arten liknar mycket den nära släktingen brunkulla men blommorna har en mer klarröd färg samt en större säcklik sporre. Den typiska växtplatsen är kalkrika fjällängar.

Här skiljer den sig något från brunkullan som helst växer på lägre nivåer i mer kulturskapade miljöer såsom fäbodängar.

Brudkulla upptäcktes av botanisten Olof Rune så sent som 1960 och artepitetet "runei" syftar på honom. Den beskrevs vetenskapligt först 1989.
Arten har uppkommit genom en hybridisering mellan brunkulla och brudsporre.

Tidigare fördes arten till släktet Gymnigritella som är en blandning av släktnamnen Gymnadenia (brudsporrar) och Nigritella (brunkullor) men eftersom Nigritella införlivades med Gymnadenia används därför numera Gymnadenia. Brudkulla är både rödlistad som sårbar (VU) och fridlyst.

Brun fingerborgsblomma

Brun fingerborgsblomma (Digitalis ferruginea) är en art i familjen grobladsväxter och förekommer i sydöstra och södra Europa, samt i västra Asien. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.

 Brun juvelblomma

Brun juvelblomma (Guzmania monostachia) är en art inom familjen ananasväxter. Arten har ett stort utbredningsområde från Mexiko till Västindien och

Sydamerika. Brun juvelblomma odlas ibland som krukväxt i Sverige.

     Brun tulkört

Brun tulkört (Vincetoxicum rossicum) är en art i familjen oleanderväxter från sydvästra Ryssland och Ukraina. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige och kan påträffas som tillfälligt förvildad.

Tidigare har arten Vincetoxicum fuscatum associerats med det svenska namnet brun tulkört.

Brun tulkört är en mycket högvuxen art, den kan bli över 150-200 cm hög, har ett vindlande växtsätt.

Bladen är motsatta, spetsigt ovala med helbräddad kant, 5-10 cm långa, de är glänsande gröna, bladskaften blir 10 mm långa. Blommorna är purpurbruna till blekt rosa. Flikarna är minst dubbel så långa och breda och saknar helt behåring. Den växer i sammanflätade bestånd.

Arten förväxlas ibland med V. fuscatum, men detta är en är styvt upprätt ört, endast 20-40 cm hög, och har endast 3-8 mm långa bladskaft.

Purpurtulkört (V. nigrum) är också lik brun tulkört, men har vindlade stjäkar som blir 40-80 cm långa och 10-15 mm bladskaft. Kronflikarna är röda till brunröda eller i det närmaste svarta, med raka hår invändigt (kronan svartnar vid torkning).

     Bredoxbär

Bredoxbär (Cotoneaster latifolius) är en rosväxtart som beskrevs av Jeanette Fryer och Bertil Hylmö.

Cotoneaster latifolius ingår i släktet oxbär och familjen rosväxter. Arten är reproducerande i Sverige. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. 

Brokakleja

Brokakleja (Aquilegia skinneri) är en växt tillhör familjen ranunkelväxter. Dess blommor är långsmala och gröngula med röda sporrar. Den kommer ifrån Guatemala 

       Brokakleja

Brokakleja (Aquilegia skinneri) är en växt tillhör familjen ranunkelväxter. Dess blommor är långsmala och gröngula med röda sporrar. Den kommer ifrån Guatemala 

    Bergbräsma

Bergbräsma (Cardamine hirsuta) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

Normal höjd för växten är 7 - 30 cm.

Den är vanlig i stora delar av Europa och Asien och har även följt med européerna till Nordamerika. Bergbräsma betraktas av många som ett ogräs.

    Bergdunört

Bergdunört (Epilobium montanum) är en art i familjen dunörtsväxter. Den är hemmahörande i Europa och vidare till östra Asien. Den förekommer i hela Norden på frisk eller svagt fuktig jord vid häckar, snår, diken och klippväggar.

Blommorna är ljusrosa och ungefär 1 centimeter i diameter. Märket är 4-stråligt. Bergdunörten blommar från juni till september. De övervintrande skotten nederst på växten är gröna och örtartade. Växten kan bli upp till 40 centimeter hög.

Ett äldre svenskt namn är bergduntrav.

      Bergstånds

Bergstånds (Jacobaea abrotanifolia) är en art i familjen korgblommiga växter med utbredning i centrala och sydöstra Europas bergsområden.

      Bergtaklök

Bergtaklök (Sempervivum montanum) är art i familjen fetbladsväxter från

Pyrenéerna, Alperna, Apenninerna och

Karpaterna.

    Bergvänderot

Bergvänderot (Valeriana montana) är en växtart i familjen vänderotsväxter.

      Bergglim

Bergglim (Silene rupestris) är en växtart i familjen nejlikväxter. Traditionellt anses den tillhöra glimsläktet (Silene), men enligt vissa källor tillhör den istället släktet bergglimmar (Atocion) och kallas då vetenskapligt Atocion rupestre. På svenska kallas den ibland även klippglim.

Habitat

Bergglim förekommer, som namnet antyder, på berg och klippor, oftast över högsta kustlinjen.

Utbredning

I Sverige är bergglim vanlig i västra Götaland från Halland till Värmland, men den förekommer sparsamt även i övriga landet. 

 Bergjohannesört

Bergjohannesört (Hypericum montanum) är en art i familjen johannesörtsväxter och förekommer naturligt från Europa till nordvästra Afrika, nordöstra Turkiet och Kaukasus.

I Sverige förekommer den sällsynt i de södra delarna och växer vanligen i skog på solvarma klippor och bergbranter. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.

Bergjohannesört är en kal, flerårig ört som kan bli upp till 80 cm hög. Stjälkarna är upprätta och trinda, ogrenade med glest sittande övre bladpar. Bladen är motsatta, smalt äggrunda, oskaftade och upp till 5 cm långa, bladundersidorna har en rad med svarta oskaftade glandelkörtlar i kanten. Blommorna sitter i en relativt tät blomställning. Foderbladen är avlånga och spetsiga, samt har långskaftade glandelkörtlar i kanten.

Kronbladen är blekgula och minst dubbelt så långa som foderbladen. Frukten är en kapsel. Bergjohannesört blommar i juli till augusti i Sverige.

Artepitetet montanum (lat.) "växer på berg".

    Grendunört

Grendunört (Epilobium roseum) är en art i familjen dunörtsväxter.

Kännetecken

Grendunört blir upp till 70 centimeter hög. Den blommar i juli-augusti.

          Bindor

Bindor (Fallopia) är en växtsläkte i familjen slideväxter med cirka 20 arter. Arterna är ofta slingrande och klättrande.

Biskopsmössa (kaktus)

Biskopsmössa eller biskopskaktus (Astrophytum myriostigma) är en suckulent växt inom släktet

Astrophytum och familjen kaktusväxter. Biskopsmössa växer ursprungligen i norra och centrala Mexiko, och främst i Chihuahuan öknen. Förekommer även som krukväxt.

Beskrivning

Arten Biskopsmössa finns det väldigt många olika former av så utseendet kan variera en hel del. De blir uppemot 15 centimeter höga så småningom, med först klotformigt och sedan cylindriskt växtsätt.

De har fyra till åtta höga åsar med mycket markerade ryggar och är mer eller mindre täckta med små ulliga, vita fläckar, men de kan också vara helt gröna. Taggar saknas men de har vita, ulliga areoler. Blommorna är klart gula, med eller utan röd botten, beroende på varieteten.

Det vetenskapliga namnet Astrophytum är sammansatt av grekiskan a'ster som betyder stjärna och phyto'n som betyder växt. Myriostigma är sammansatt av myri'os som betyder oräknelig och sti'gma som betyder märke. Stjärnformad växt med oräkneliga märken

Sorter

Ett flertal sorter odlas allmänt.

• 'Nuda' - växtkroppen saknar helt prickar.
• 'Onzuka' - har fyra ribbor med extra stor vita prickar.

Odling

Biskopsmössa behöver en ljus och solig växtplats året om, men de bör skyddas mot den heta solen under vår och sommar. Från vår till höst bör de vattnas så att jorden blir riktigt genomfuktig, men den måste sedan få torka upp ordentligt innan nästa vattning.

Under hösten minskar man efter hand ner på vattentillförseln och under vintern vattnar man i stort sett inte alls, i synnerhet om plantan står svalt. Helst ska man vattna på fatet, eftersom rothalsen är känslig för fukt. Från mars till oktober krävs normal rumstemperatur eller minst 16°C.

Vintertid är der allra bäst om den får stå där temperaturen är 7-10°C, och då kan man nästan upphöra helt med vattningen.

På våren planterar man om vid behov, det vill säga om rötterna fyller krukan. Kaktusar bör odlas i lerkrukor, och den nya krukan bör inte ha en diameter som är mer än två till tre centimeter större än kaktusen. Använd helst speciell kaktusjord vid omplanteringen och lägg ett tunt lager grov sand överst så att rothalsen hålls torr.

Biskopsmössa förökas enklast med frön på våren, eftersom man inte kan förvänta sig att den skall utveckla sidoskott. Kan under goda omständigheter blomma redan tre till fyra år efter sådd.

      Bixaceae

Bixaceae eller Annattoväxter är en familj tvåhjärtbladiga tropiska växter, med spiralformade enkla blad med undersittande frukter som innehåller väggfästa fröämnen, som huvudsakligen växer i de tropiska regionerna i Amerika.

Innan placerades familjen i ordningen Violales, vilken den flyttades ifrån tillsammans med några andra familjer till ordningen malvales.

Familjen innehåller tre släkten och totalt 25 arter, även om släktet Cochlospermum ibland placeras i en egen familj, Cochlospermaceae. Den mest välkända arten i familjen är annattoträdet varifrån annatto kan tillverkas.

Även om familjen är liten så innehåller den både träd, örter och buskar. Växterna är tvåkönade och alla arter har fem foderblad. Alla planter i familjen producerar en röd, orange eller gul latex.

       Björnbrodd

Björnbrodd (Tofieldia pusilla) är en enhjärtbladig växt i familjen kärrliljeväxter. I Norden förekommer den ganska allmänt i alla fjälltrakter, i Sverige ned till Hälsingland och Värmland. Den växer främst på fuktig mark, såsom myrar och stränder.

Blommorna är små och vitgröna och sitter i täta ställningar. Frukten är en kapsel. Växten blir mellan 5 och 20 centimeter hög.

En äldre vetenskaplig synonym är Tofieldia palustris Huds. Kärrliljesläktet har i äldre klassificeringssystem (som utgick från morfologi istället för genetik) ingått i familjen myrliljeväxter (Nartheciaceae).

       Björnrot

Björnrot (Meum athamanticum) är en växtart i familjen flockblommiga växter.

Björnrot förekommer i de europeiska bergstrakterna, i Norden även på enstaka ställen i Norge.

Den är en starkt lakritsluktande ört, glatt och omkring 30 centimeter hög med en mängd tuvade, mörkgröna, mycket findelade blad, vilkas hårfina slutflikar är utstående på alla sidor.

Björnrot förekommer inte vild i Sverige men odlas ofta som prydnadsväxt. 

     Blek jordrök

Blek jordrök (Fumaria vaillantii) är en växtart i familjen vallmoväxter.

    Blå fetknopp

Blå fetknopp (Sedum caeruleum) är en art i familjen fetbladsväxter.

Blå passionsblomma

Blå passionsblomma (Passiflora caerulea), kristikorsblomma, är en art i passionsblomssläktet i familjen passionsblommeväxter från

Brasilien till Paraguay, Uruguay och

Argentina. Det är den vanligaste arten i odling i Sverige.

Beskrivning

Arten är en kraftigväxande lian till 15 m. Blad kala, djupt handflikiga med 3-9 flikar.

Blommor till 10 cm i diameter, kronblad grönvita till vita, ibland med rosa ton. Bikrona i fyra serier, bandade i vitt, blått och purpur. Frukten äggformad, till 6 cm lång, orange.

Namnet caerulea (lat.) betyder blå.

Odling

Lättodlad som krukväxt eller utplanteringsväxt. Kräver en solig placering och med bra ljus kan den blomma från april till sena hösten.

Föredrar en något sur jord som skall vara väldränerad. Övervintras vid ca 5-15 °C. Milda vintrar kan den överleva på friland, tål ner till -15 °C. Kräver god tillgång till näring och bör hållas jämnt fuktig året om. Förökas bäst med sticklingar från en bra sort, även frösådd.

Passiflora caerulea 'Constance Eliott'

Sorter

• 'Chinensis' - en frösort med blekare blått i blomman.
• 'Constance Eliot' - (Lucombe & Pince, England) rent vita, doftande blommor.
• 'Grandiflora' - blommor upp till 20 cm i diameter.
• 'Hartwiesiana' - frösort med rent vita blommor.
• 'Regnellii' - har mycket långa bikrone-trådar.

Arten har använts i mängder av hybrider, Några som fått vetenskapliga namn är:

• Passiflora ×allardii (P. caerulea × P. quadrangularis)
• Passiflora ×belotii (P. alata × P. caerulea)
• Passiflora ×colvillii (P. caerulea × P. incarnata)
• Passiflora ×kewensis (P. caerulea × P. kermesina)
• Passiflora ×violacea (P. caerulea × P. racemosa)

Kristen religiös symbolik

Orsaken till att blomman kallas Kristikorsblomma är att man kan knyta symbolik kring Jesu korsfästelse till blommans utseende. Den religiösa symboliken i blomman är:

• De tio kronbladen symboliserar de tio lärjungar som var Jesus trogen under passionstiden. Judas förrådde Jesus och Petrus förnekade honom innan hanen (tuppen) gol två gånger.
• Ringen av ståndartrådar symboliserar Jesu törnekrona.
• De fem ståndarknapparna symboliserar de fem sår, som Jesus tillfogades på korset.
• De tre märkena symboliserar de tre spikar, med vilka Jesus fästes på korset.

   Blekbalsamin

Blekbalsamin (Impatiens parviflora) är en art i familjen balsaminväxter.

         Blåaloe

Blåaloe (Aloe glauca) är en art familjen afodillväxter från Sydafrika. Blåaloe odlas ibland som krukväxt i Sverige.

          Blåeld

Blåeld (Echium vulgare) är växtart i familjen strävbladiga växter (Boraginaceae). Den är den enda i Sverige vilt förekommande arten ur släktet snokörter, även om blå snokört (Echium plataginuem) sällsynt kan uppträda tillfälligt kring trädgårdar där den odlas som prydnadsväxt.

Beskrivning

Blåeld är en högväxt (upp till 120 cm hög) ört med mycket styv och seg, i regel ogrenad stjälk. Stjälken är upprätt och täckt av nedåtriktade, styva hår samt i basen rödaktiga borsthår som kan upplevas stickande, särskilt om stjälken strykes mothårs.

Blåeldens blad är lansettformade och spridda med en tydlig mittnerv. Även bladen är täckta av styva, liggande hår varpå deras färg kan upplevas som grågrön. Blommorna är stora och svagt klockformade med ett snedskuret bräm. Blommorna är röda under tidiga utvecklingsstadier, men blir himmelsblåa strax efter blomningens start och samlade i en axlik blomställning.

Ståndarna är utskjutande ur blomman och ser blåröda ut då pollenet är blått medan ståndaren i övrigt är röd. En av ståndarna, den bakersta (i mittlinjen eller symmetriplanet), är mindre än de övriga. Eftersom ståndarna är långt utskjutande, är pollenet inte väl skyddat. Blåeld blommar i juni-juli.

Blåeld är i regel en bienn växt, men kan under goda år föröka sig under groningsåret varpå den vissnar.

Den särskiljs från blå snokört genom att blåeldens blommor är jämnt håriga medan blå snokört enbart har blommor med hår på nerver och i blommans kant. Vidare har blå snokört enbart två utskjutande ståndare. I övrigt är blåelden svår att missta för någon annan i Sverige förekommande art.

Ekologi

Blåeld trivs på torra, grusiga ruderatmarker såsom torra grusbackar, vägkanter, järnvägsbankar och marker med kraftig markstörning och god dränering t.ex. byggarbetsplatser och parkeringsplatser. Blåelden utgör en lokalt viktig nektarkälla för bin.

Utbredning

Blåeld förekommer tillfälligt i stora delar av landet, men är enbart allmänt förekommande upp till Götaland. Detta gäller även för Norge och Finland.

Den förekommer allmänt genom stora delar av Europa samt västra Asien och har spridits av människan till Nordamerika. I Washington har den klassificerats som en invasiv art[

Kulturhistoria

I delar av landet har blåeld odlats som prydnadsväxt, men Ingvar Svanberg menar att den i Skåne alltid betraktats som ett ogräs, vilket upptecknade namn från 1700-talet visar på: järnört och klåkunter. Klåkunta syftar enligt Svanberg på dess sträva, rivande hår samt att blomman liknar ett kvinnligt könsorgan[.

Vidare berättas att man på Gotland kokade bladen och blommorna för att ge till boskapen.

Linné imponerades av blommande blåeld i stor mängd under sin skånska resa 1749:

"Blå med den högsta färg betäckas de sluttande fält av Echium, att inte präktigare kan tänkas.". Harriet Hjort anger att den i 1700-talets England beskrevs som "en vandrande pest". Nyman anger att den kan komma att bli nyttig för att binda sand.

Namnvariationer och lokala namn

• Blåtistel
• Snokört
• Majstänger (Gotland)
• Sugtopsar (Gotland)
• Blåtoppar (Gotland)
• Sugblommor (Gotland)
• Snokört

Blåeld (Gotland

         Blingon

Blingon (eller blågon) Vaccinium myrtillus x vitis-idaea är en växt som uppkommit genom hybridisering mellan blåbär och

lingon. Bladen har samma ljust gröna färg som blåbärsrisets och är läderartade som lingonrisets. Bären är lila och inte särskilt välsmakande.

Hybriden är känd sedan 1826 i Tyskland och 1871 i Storbritannien. I Sverige har den rapporterats från ett fåtal platser men mycket sällan med bär. I Bohuslän hittades ett bestånd med bär 1998. Den har även hittats i Danmark, Ryssland och Polen. 

    Blodfingerört

Blodfingerört (Potentilla atrosanguinea) är en art i familjen rosväxter.

Blodfingerörten förekommer ej vilt i Norden.

     Blodhibiskus

Blodhibiskus (Hibiscus ×acetosella) är en ett- till flerårig ört i familjen malvaväxter. Det är en hybrid mellan H. surattensis och H. asper och odlas som både grönsak och prydnadsväxt i de flesta subtropiska och tropiska områden. Kan användas som ettårig utplanteringsblomma i Sverige.

       Blodklöver

Blodklöver (Trifolium incarnatum) är en ört inom familjen ärtväxter. Örten är ettårig, och blir cirka 40 cm hög.

Kronbladen är oftast blodröda, men ibland gulvita.

Beskrivning

Stjälken är upprätt och mjukt hårig.

Bladen är trefingrade med ganska breda, omvänt äggrunda småblad som är håriga på båda sidorna. Stiplerna är breda och trubbiga. Blodklöver blommar från juni till augusti med röda blommor som sitter samlade i ett långskaftat avlångt huvud. Fodret är hårigt och har tio nerver och fem liklånga foderflikar. Kronan är blodröd vilket i kombination med de långsträckta blomhuvudena gör att arten ser mycket speciell ut.

Blodklöver kan knappast förväxlas med de andra klövrarna. De rödblommiga arterna rödklöver (T. pratense), skogsklöver (T. medium) och alpklöver (T. alpestre), har runda blomhuvuden och är fleråriga.

Utbredning

Blodklöver förekommer tillfälligt på kulturmark i södra och mellersta Sverige.

Första fynduppgift är från Lund, Skåne och publicerades av Lilja i andra upplagan av Skånes flora år 1870 (Hylander 1971). 

       Blodnäva

Blodnäva (Geranium sanguineum) är en art i familjen näveväxter. Den förekommer i större delen av Europa, till Kaukasus och Mindre Asien. Blodnävan är vildväxande i Sverige och dessutom en populär trädgårdsväxt.

0 Geranium sanguineum 'Striatum'

En flerårig ört som bildar täta bestånd. Stjälkarna är veka och greniga, ofta rödaktiga med har styvt utstående hår. Blad djupt handflikiga. Blommorna sitter ensamma i bladvecken, Kronbladen är purpurrosa, karminrosa eller rosa med nerver i purpur, grunt urnupna i toppen.

Två varieteter erkänns:

• var. sanguineum - blommorna är karmosinrosa.
• jungfrunäva (var. striatum) - blommorna är ljust rosa med mörkare rosa nerver.

Artepitetet sanguineum (lat.) betyder blod och syftar på artens klarröda höstfärger och ofta rödaktiga stjälkar.

Sorter (urval)

• 'Album' - 35-45 cm. Blommor stora, rent vita.
• 'Max Frei' 10-20 cm. Kompakt och lågväxande sort, blommor klart purpurrosa. Utsågs 2002 till "Årets perenn".

   Liten blåklocka

Liten blåklocka (Campanula rotundifolia) är en flerårig växt med blå blommor.

En närstående art är stor blåklocka, Campanula persicifolia. Campanula rotundifolia complex är en tetraploid variant.

Svenska Botaniska Föreningen utsåg den 13 mars 2021 liten blåklocka till Sveriges nationalblomma. Detta efter en omröstning i vilken allmänheten kunde delta, och där sammanlagt cirka 81 000 röster lades.

Beskrivning

Första året blommar inte liten blåklocka, utan den bygger upp sitt näringsarbete genom det underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På dessa skott finns endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.

Blommar juli - september.

Kromosomtal 2n = 34, 68.

Underarter

• Campanula rotundifolia ssp.

rotundifolia.

• Skredblåklocka, även kallad rasblåklocka,

Campanula rotundifolia ssp. groenlandica (Berlin) Á.Löve &

D.Löve. Den förekommer endast i fjälltrakterna.

Habitat[redigera

Blåklockor är vanliga över hela Norden. Under högsommarens sol framkommer ett rikligt blomsterliv, där olika typer av blåklockor ofta förekommer.

.

Biotop

Torra ängsbackar, örtbackar.

Etymologi

Släktnamnat Campanula är diminutiv av

latin campana, och betyder alltså liten klocka.

Artepitetet rotundifolia är latin, rotundus = rund och folium = blad; alltså rundbladig på svenska. Det syftar på de njurlika eller rundat hjärtlika bladen i de rosetter som bildas på förstärkningsskotten under växtens första år.

Landskapsblomma

Blåklockan är, tillsammans med ängsklocka, Dalarnas

landskapsblomma. Debatten vilken av dem som är den "riktiga" har gått fram och tillbaka, men på 1990-talet nåddes en kompromiss om att båda kunde vara landskapsblomma. Blåklockan var dock den som först blev utsedd och dessutom den enda av dessa två som var spridd i hela landskapet i början av 1900-talet.

Nationalblomma

I en publik omröstning arrangerad av Svenska Botaniska Föreningen utsågs år 2021 liten blåklocka till Sveriges officiella nationalblomma. 

Cotoneaster zabelii

Blodoxbär, Cotoneaster zabelii är en rosväxtart som beskrevs av Camillo Karl Schneider. Cotoneaster zabelii ingår i släktet oxbär, och familjen rosväxter. Utöver nominatformen finns också underarten C. z. miniatus. 

Blomman för dagen

Blomman för dagen (Ipomoea tricolor) är en slingrande ört i familjen vindeväxter, ursprungligen från tropiska Amerika. Odlas som utplanteringsväxt i Sverige.

Växtens namn antas komma av att blommorna är mycket kortlivade.

Det är en ettårig eller perenn, klättrande ört, upp till 3 m hög. Stjälkarna saknar hår. Bladen är kala, äggrunda, hjärtlika, 4-10 cm långa. Foderbladen är lansettlika, släta vid basen.

Blommorna kommer på korta blomställningar i bladvecken.

De är trattlika, 6-10 cm i diameter, blekt himmelsblå, grönaktiga eller strimmiga i blått och vitt, med vitt eller blekt gult svalg. De blir oftast mer eller mindre rosa strax innan de vissnar.

Förväxlas ofta med purpurvinda (I. pupurea) och kejsarvinda (I. nil) , båda dessa arter är dock mer eller mindre håriga.

Sorter

• 'Blue Star' - blommor blekt porslinsblå, med mörkare blått stjärnmönster. Förväxlas lätt med 'Light Blue Star', som är en sort av purpurvinda (I. purpurea)
• 'Flying Saucers' - blommor strimmiga i blått och vitt, mycket varierande från blomma till blomma.
• 'Heavenly Blue' - blommor ljust himmelsblå. Svagt doftande.
• 'Pearly Gates' - blommor gräddvita.
• 'Summer Skies' - blommor blekt isblå.
• 'Wedding Bells' - blommor lilarosa med blekgult svalg. Doftlös. Introducerad av Darold Decker, 1961.

Synonymer

För vetenskapliga synonymer, se Wikispecies Arten, med flera andra i släktet, kallas på engelska för Morning Glory.

Användning

Richard Schultes beskrev 1941 mexikansk/indianskt användande i en kort rapport som dokumenterar användningen tillbaka till aztektider, citerande TiHKAL av Alexander Shulgin.

Ytterligare forskning publicerades 1960, då Don Thomes MacDougall rapporterade att frön av Blomman för dagen har använts som sakrament av vissa zapoteker, ibland tillsammans med fröna från Turbina corymbosa (syn. Rivea corymbosa), en annan art som har en liknande kemisk sammansättning, med lysergol istället för ergometrin. Denna mer omfattande kunskap har lett till en ökning av enteogenisk användning av andra än urbefolkningar.

De giftiga ämnena är koncentrerade till fröna och fröpåsar bör förvaras där barn inte kommer åt dem. Man kan också nypa av överblommade blommor och hindra dem från att sätta frukt.

  Blomsterfunkia

Blomsterfunkia (Hosta Fortunei-Gruppen) är en grupp i familjen agaveväxter. Tidigare har gruppen accepterats som art, H. fortunei, men studier har visat att gruppen består av ett antal mer eller mindre besläktade sorter som troligen uppstått i kultur. Inga vildväxande plantor som matchar gruppens medlemmar har hittats.

Det är i regel medelstora till stora sorter med blad i olika form och färgkonstellationer. Blommorna är vanligen lila, ibland doftande.

      Blånepeta

Blånepeta (Nepeta grandiflora) är en art i familjen kransblommiga växter.

        Blåsalvia

Blåsalvia (Salvia patens) är en art i familjen kransblommiga växter. Arten förekommer naturligt i Mexiko. Arten är flerårig, men odlas i Sverige som ettårig utplanteringsväxt.

  Smultronklöver

Smultronklöver eller blåsklöver (Trifolium fragiferum) är växtart i familjen ärtväxter. Till storlek och växtsätt är den mycket lik vitklöver. Men blomfodret formas under fruktmognaden till en avlång blåsa genom att den bakre (övre) delen utvidgas. Alla de utvidgade, hinnaktiga och nätådriga blomfodren i varje huvud sluter tätt samman och bildar ett litet klot av lätt material och små luftfyllda rum, inom vilka de små nötlika frukterna finns.

Detta gör att fruktställningen kan föras långt med vinden.

Denna art förekommer på gräsbeklädda havsstränder vid södra och mellersta Sveriges kust och i södra Norge och södra Finland. Men i alla dessa områden är den ganska sällsynt.

  Tiggarranunkel

Tiggarranunkel (Ranunculus sceleratus) är en art i familjen ranunkelväxter.

Den är en ettårig ört och kallas även "vattensmörblomma", eftersom den inte trivs på torr mark, utan endast i stillastående vatten med dy, vid kanten av dammar och vattengropar, i avloppsdiken och liknande. Örtståndet är kalt och ljusgrönt, mjukt och saftigt. Stjälken är pipig. Blomningen är mycket rik och varar hela sommaren till in på hösten, i förening med stark förgrening.

Kronbladen är mycket mindre men fruktsamlingen större och rikare än hos andra ranunkler i Norden. Kronbladens honungsgrop saknar täckfjäll.

Växtens svenska namn och det vetenskapliga (av ordet scelus, brott) syftar på att tiggare använde denna växt för att skapa sår på kroppen för att på så sätt väcka människors medlidande. Saften av flera arter Ranunculus är hudirriterande och tiggarranunkel är allra värst.

  Blomsteriberis

Blomsteriberis (Iberis amara) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

 Blomsterkaprifol

Blomsterkaprifol (Lonicera ×heckrottii) är en hybrid i familjen kaprifolväxter mellan

vintergrön kaprifol (L. sempervirens) och rosenkaprifol L. × italica). Växten odlas som trädgårdsväxt. Bären är giftiga och ger kräkningar, ansiktsrodnad, överdriven törst och vidgade pupiller 

    Blomsterlupin

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) är en art i familjen ärtväxter som beskrevs av John Lindley 1837. Det är en trädgårdsväxt som infördes från Nordamerika på 1870-talet, och som har spritt sig i naturen. Den finns listad som potentiellt invasiv av Naturvårdverket, då den sprider sig villigt och tränger ut andra arter. Blomsterlupinen är en ärtväxt och fixerar kväve i marken, vilket leder till att våra inhemska ängsblommor trängs undan. Den är svår att utrota på grund av sitt rotsystem.

       Blomvass

Status i världen:Livskraftig (lc)

Blomvass (Butomus umbellatus) är en perenn blommande monokotyledon, som på meterhög stängel bär en rik flock av stora, liljeformade blommor.

Blomvass är den ena av endast två arter i släktet Butomus, som i sin tur är det enda släktet i familjen blomvassväxter (Butomaceae). Den andra arten i släktet är Butomus junceus.

Beskrivning

Blomhyllets blad bildar en färgad (kronlik) kalk med föga olikhet mellan de yttre och inre bladen. Ståndarna är nio, sex i en yttre, tre i en inre krets, av vilka de yttre först blommar. Knapparna undergår en stor formförändring, då de öppnar sig. Den tvåkönade blomman har sex nästan fria pistiller, som mellan sina fruktämnen har nektargömmena.

Blomman är självsteril, det vill säga självbefruktning fungerar inte. Detta motverkar ofördelaktig inavel. Blomman är därför beroende av insekter för befruktning.

Blomvass kan rota sig på upp till 3 m vattendjup, men om djupet är mer än en knapp meter blommar den inte, men kan förökas vegetativt.

En rugge blir 30 - 50 cm vid, och blommorna 2,5 - 3 cm i diameter.

Endast enstaka blad når upp till blomman, som höjer sig över de flesta bladen.

Kromosomtalet är 2n = 20 eller 40.

Frukten utgörs av sex trerummiga baljkapslar. (Liknar vissa ranunkulaceer, till exempel Caltha och Aquilegia.)

Smalkaveldun
Bladet vrider sig flera varv

Bladen börjar med trekantigt tvärsnitt i två rader vid stängelbasen. De fortsätter jämnbreda men avplattas mot toppen, fortsatt upprättstående.

Nära toppen vrider sig bladet ett varv, ett så kallat skruvblad. Bladen är styva hela vägen. Genom den propellerliknande bladformen bildas vid blåst turbulens kring strået, som gör att sidokraften minskar, och en del av vindenergien snurrar uppåt.

Det styva bladet böjs därför föga eller inte alls av blåst, utan får bara gungande rörelser. Detta är ett exempel på organismers ändamålsenliga evolution. (Jfr smalkaveldun.)

Samma princip tillämpas för konstruktionen av höga skorstenar, som förses med en kam, som slingrar sig uppåt mot toppen.

Blomningstid juni-augusti; frön mognar i augusti-september. Om frön torkar, minskar grobarheten snabbt.

Etymologi

• Butomus härleds från grekiskans bous = oxdjur + tome = att skära; detta därför att man trott att bladens skarpa kanter kunnat ge skärsår i betande djurs munnar.
• Umbellatus betyder med flock som är en böjningsform av latinets umbella = parasoll; umbra = skugga. Jfr engelska umbrella (obs stavningen) = paraply). Det är blomställningen som åsyftas härmed. Namngivningen synes dock något märklig, eftersom blomvass inte trivs särskilt väl i skugga.

Habitat

Finns i större delen av Europa och österut långt in i Asien.

Blomvassen är inte allmän i Sverige, men tämligen ymnig där den förekommer. (Om dess växtsamhälle, se vidare under svalting och igelknopp.)

Redan i Norrland är den ganska ovanlig, men i Jämtland har blomvass påträffats upp till 270 m ö h.

I Norge är blomvassen sällsynt; i Danmark finns den på somliga öar, men kan vara sällsynt på andra. I Finland finns blomvass på många platser.

I Israel är blomvass på utdöende på grund av att dess habitatområden krymper genom människans skövling av naturen.

USA

Blomvass är inte ursprunglig i USA, men har introducerats till två områden, det ena i närheten av Detroit med troligt ursprung från västra Asien eller Europa. Det andra området är längs Saint Lawrencefloden med troligt ursprung från östra delen av Asien. (L C Anderson & al, 1974)

I Wisconsin har blomvass funnit sig så väl tillrätta, att den blivit svårt invasiv kring de Stora sjöarna, och därför bekämpas. I Vermont är det inte lika illa, men blomvass betraktas som ogräs.

Första observation i området kring Saint Lawrencefloden gjordes 1897; första insamlade exemplaret togs 1905 i närheten av La Prairie. Släktingen Butomus junceus har också påträffats introducerad kring Saint Lawrencefloden.

Från Detroit-området insamlades blomvass för första gången ej förrän 1930. Insamlingen gjordes av O A Farwell, som därvid gjorde anteckningen Har funnits här sen före 1918.

Sedermera har enstaka fynd gjorts i några ytterligare delstater, bl a Indiana.

I USA har förekomst noterats upp till 700 m ö h.

Biotop

Växer i intill 3 m djupt vatten invid stränderna av näringsrika sjöar, dammar, diken och långsamflytande åar, där blomvass delar miljö med säv, svärdslilja, sjöranunkel, stäkra

m fl arter.

Blomvass måste stå soligt; i skugga växer den inte.

I icke-blommande form kan blomvass växa helt under vatten, eller med endast bladen flytande på vattenytan. En tid ansågs detta vara en särskild art och gavs det vetenskapliga namnet Butomus umbellatus var. vallisneriifolia. Försök i USA (har emellertid visat att samma individ kan "dresseras" till upprättstående och blommande, och vanliga blommande exemplar kan "dresseras" till undervattenslevnad.

Det finns alltså ej skäl till separat vetenskapligt namn; det är en och samma art med stor anpassningsförmåga till rådande miljö. (R L Stuckey & al, 1990.)

Användning

De långa bladen är starka, och har använts till att fläta mattor och stolsitsar.

Rotknölen är näringsrik och ätlig, mer än 50 % stärkelse, och kan användas till bakning av bröd. I Ryssland är blomvassbröd vanligt förekommande. Den något omständliga beredningen har följande moment:

• Skörda tidigt på våren eller sent på hösten.
• Tvätta, rensa bort rottrådarna, och låt torka lindrigt.
• Skär i små bitar och sluttorka tills bitarna blir helt hårda.
• Mal bitarna till mjöl. Detta är vitt och välluktande.
• Koka i vatten under 1 timme till en tunn välling.
• Ställ undan kärlet ett par dagar och slå av det klara vattnet.
• Bottensatsen, som luktar milt och gott, sätts att torka.
• När det är helt torrt, blanda det med vanligt mjöl, och baka bröd på vanligt sätt. Resultatet blir ett vitt bröd med en god, något sötaktig smak.

Mjölet kan även användas som förtjockningsmedel.

Det går också att använda rotknölen utan att gå via mjöltillverkning, om den skalas och rottrådarna avläsnas.

   Bohusmarrisp

Bohusmarrisp (Limonium humile) är en växtart i familjen triftväxter.

       Bondpion

Bondpion (Paeonia × festiva) är en hybrid i familjen pionväxter mellan

bergpion (P. officinalis) och turkisk pion (P. peregrina). Den är en vanlig trädgårdsväxt i Sverige. Hybriden förväxlas ofta med bergpionen (P. officinalis).

         Bosyska

Bosyska (Ballota nigra) uppträder som ruderatväxt kring byar och gårdar i södra och mellersta Sverige. För sin fräna lukt (jämför med plistrar och syskor) kallas den även "stinkmynta". Ett annat namn är bonässla.

Bland bosyskornas släktkaraktärer kan nämnas underläppens stora och breda mittflik och de smala, borstlika skärmbladen vid blommorna (blomskaftsbladen). Dessutom är blomfodret jämförelsevis djupare och trängre än hos övriga kransblommiga växter. Man har funnit, att även om blommorna är små, är de, liksom hos så många andra av denna familj, förbehållna åt de förnämaste, "de intelligentaste" av alla blombesökare, nämligen bin och humlor. En hårpropp i blomkronans botten hindrar de blombesökande flugorna (svävflugorna) från att uppnå honungen, eftersom deras sugrör inte är tillräckligt smalt och spetsigt 

        Borstnate

Borstnate (Potamogeton pectinatus) är en växtart i familjen nateväxter.

        Bokarv

Bokarv (Stellaria neglecta Weihe är en växtart i familjen nejlikväxter.

Ett numera föråldrat vetenskapligt namn var Stellaria media ssp neglecta (Weihe) Murb..

Biotop

Bokskogar.

Habitat

Huvudsakligen Centraleuropa. I Sverige sällsynt i södra Götaland. Saknas helt i Nordamerika.

        Bolltistel

Bolltistel (Echinops sphaerocephalus) är en art i familjen korgblommiga växter.

Bolltisteln är en 1-2 meter hög, vitluddig, flerårig ört med tistelliknande utseende och i stora klotrunda blomhuvuden samlade ljusblå blommor. Den är populär som prydnadsväxt och förekommer förvildad runt om i södra Sverige. 

      Borstsenap

Borstsenap (Sisymbrium loeselii) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

         Bolmört

Bolmört (Hyoscyamus niger) är en art i familjen potatisväxter, som först beskrevs av den svenske botanikern och zoologen Carl von Linné, 1753. Hela växten är mycket giftig.

Beskrivning

Bolmört är ett- eller tvåårig, blir 0,5-1 meter hög och har grovt tandade blad. Hela växten är klibbig och har en obehaglig lukt. De trattlika blommorna har en smutsgul krona med violetta, smala ränder och är mörkt violettfärgade nedtill på insidan. Blomningen inträffar från juni till september.

Frukten är en mångfröig kapsel som sitter omsluten av fodret. Varje planta kan ge upp till 8 000 frön.

Utbredning

Bolmörten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien, och den förekommer i en stor del av Europa.

Första skriftliga fynduppgiften publicerades 1658, men arten är känd redan under medeltiden. Växten förekommer numera sällsynt och ibland tillfälligt i södra och mellersta Sverige och längs Norrlandskusten. Den växer vid vägkanter och på ladugårdsbackar med mera.

Fröna kan bevaras i jorden under lång tid och bolmörtsfrön är grobara även efter flera hundra år.

Användning

Bolmört har använts som medicinalväxt mycket långt tillbaka i tiden och omtalas redan för 6 000 år sedan på sumeriska lertavlor. Den var känd av babylonierna, forna egyptier, och i antika Grekland och Rom.

När och hur växten kom till Sverige är oklart, men arkeologiska fynd visar att bolmörten kom till Sverige senast under förromersk järnålder, möjligen som kulturväxt. Under medeltiden odlades bolmörten i Sverige i kloster och slottsträdgårdar.

• Bladen användes som sömn- och bedövningsmedel vid sinnessjukdom, magkramper och sjösjuka
• Bolmörtsolja användes mot örsprång
• Bladavkok användes som kärleksdryck
• Används för att utvinna de två hallucinogena ämnena atropin och skopolamin.
• Ångor användes mot tandvärk. Ångan användes också av hönstjuvar för att bedöva hönsen före stölden.

Flera giftmord med hjälp av bolmört har genomförts i historien. I Frankrike användes bolmörtsgift för lönnmord på franska aristokrater.

När torkad bolmört eller bolmörtsfrön glödgas uppstår en bolmande rök som orsakar hallucinationer. Vissa forskare anser att bolmört kan ha använts för att försätta sig i rus i form av "flygsalva" som är känt från häxprocesserna under medeltiden. Völvan från Fyrkat hade bolmörtsfrön med sig när hon begravdes.

Giftighet

Bolmört är mycket giftigt på grund av alkaloiderna hyoscyamin och skopolamin.

Allvarliga förgiftningar har förekommit vid medicinsk användning och då växten använts i missbrukssyfte.

Däremot är förgiftningar genom olyckshändelse hos barn ovanliga.

Symtomen är muntorrhet, ansiktsrodnad, hjärtklappning, yrsel, vidgade pupiller, dimsyn, oro och hallucinationer.

Om någon har fått i sig bolmört, ring 112 och begär Giftinformation. Sjukhus kan behöva uppsökas. Om mer än en smakbit förtärts, ge medicinskt kol.

Namn

Växten hette tidigare bolma och bakgrunden är oklar. Antingen syftar bolma på "stöpt rund klump", som kan ha med fröets form att göra, eller så syftar det på "svindla för ögonen", som då kan anspela på bolmörtsförgiftning. Namnet finns belagt i skrift 1628.

Flera andra namn fanns, som trullkål, galneört, sömnört och

hjärnbrylla. På engelska heter växten henbane som motsvarar "hönbane" på svenska.

Det namnet hyocyamus kommer från grekiskan och betyder "svinböna". Namnet niger betyder "svart" på latin

         Brudbröd

Blommar i början av juli eller något före gulmåran.

Brudbröd är lätt igenkänd på de starka och sega rötternas tjocka, kulformiga uppsvällningar, hårda men dock något köttiga knölar, som magasinerar vatten för torra perioder. Mot hösten blir de mjukare och tämligen välsmakande. För deras skull bökar vildsvinen upp jorden, varav växten fått en mängd benämningar, exempelvis:

Namn

Trakt

Galtaknapp

Gärds härad

Galtbröd

Galtört

Konvalj (!)

Inom begränsad del av Skåne

Soknappar

Somalla (somandlar?)

Somilla

Svinbröd

Svinkrasse

Svinkrässla

Blommorna är väldoftande på grund av sitt innehåll av metylsalicylat.

I trädgårdar odlas ibland sorterna 'Multiplex' ('Plena') som har fyllda blommor och 'Rosea' med rosa blommor.

Kromosomtal 2n = 24.

Brudbröd förväxlas ibland med älggräs, Filipendula ulmaria L.. En utmärkande skillnad är växtplatsen: Brudbröd växer på torra platser; älggräs i fuktig mark.

Habitat

Arten förekommer i Europa till västra Sibirien och Turkiet, samt i nordvästra Afrika. Enstaka fynd i Nordamerika, men arten är inte ursprunglig där.

I Sverige går den i norr endast till Dalarna och Hälsingland; i Norge finns den endast i syd-östra hörnet; i Danmark på Sjælland och i norra Jylland, samt i Finland endast i det sydvästra hörnet.

Biotop

Brudbröd är en allmän karaktärsväxt för torra, solöppna ängsbackar.

Den är kalkgynnad.

Användning

De näringsrika rotknölarna är ätliga, vilket ibland uppmärksammas i överlevnadskurser.

Av malda rotknölar kan nödbröd bakas.

I somliga trakter lär brudbröd ha insamllats för att ge smak åt vissa maträtter. Om exempelvis brudbrödblommor kokas i mjölk får mjölken god smak, antagligen p g a blommornas innehåll av metylsalicylat. (Detta ämne används f ö även för att ge smak åt vissa sorters tuggummi.)

Etymologi

• Släktnamnet Filipendula kommer av latin filum = tråd och pendulus = hängande. Det syftar på rotknölarna hänger på trådar.
• Artepitetet vulgaris kommer av latin vulgus = hop, allmänhet och betyder vanlig.
• Brudbröd. Ordledet bröd syftar otvetydigt på rotknölarnas användning till nödbröd. Hur ledet brud skall förklaras är däremot oklart. Noteras kan emellertid att det tyska namnet för brudbröd är Kleines Mädesüß, ungefär Lilla sötnosen i betydelsen ung flicka. Detta kan kanske antyda ett sammanhang med en gemensam etymologisk rot långt tillbaka i tiden för ett kvinnligt väsen).
• I svenskt slangspråk menas med brud en person i allmänhet med kvinnligt kön; stundom förvrängt till brallis.

     Brandspira

Brandspira (Pedicularis flammea) är en växtart i familjen snyltrotsväxter.

Den växer på mark med mycket kalk i högfjällsterräng i Kanada och norra Skanderna och på Grönland och Island. I Norden är den sällsynt.

Brasiliansk sjöborrekaktus

Brasiliansk sjöborrekaktus (Echinopsis calochlora) är en art av kaktus från Brasilien. Stammarna är suckulenta, klotformiga, djupt gröna, 6-9 cm i diameter, solitära eller bildar grupper. Ribborna är 13-16 stycken. Areolerna sitter insjunkna i ribborna. Taggarna är nållika, centraltaggarna är 3-4 till antalet, något länge än radiärtaggarna, gula med mörka spetsar. Radiärtaggarna är 14-20, till 1 cm långa, gula. Blommor blir upp till 16 cm långa, vita.

Två underarter erkänns:

• subsp. calochlora - stammar till 9 cm i diameter, ribbor 13.
• subsp. glaetzleana P.J. Braun & Esteves 1994 - stammar till 7,5 cm i diameter, 14-16 ribbor och mindre blommor.

Namnet calochlora (grek.) betyder vackert grön.

Arten är en lättodlad krukväxt som skall placeras i full sol under hela året. Planteras i mycket väldränerad jord. Vattnas ca en gång per vecka april-maj till oktober. Vid mycket varm väderlek kan mera vatten ges. Ge kvävefattig gödning i små doser. Övervintras svalt och torrt under november-mars. Temperaturen bör ligga på 8-10°C. Utan sval vintervila blommar inte kaktusen.

       Brudslöja

Brudslöja (Gypsophila paniculata) är en flerårig växt som framför allt odlas för sina blommor. Växten blir upp till en meter hög och bär vita blommor. Den är uppskattad som rabattväxt och till blomsterarrangemang.

      Brudspirea

Brudspirea (Spiraea × arguta) är en hybrid i familjen rosväxter, mellan Spiraea × multiflora och thunbergspirea (S. thunbergii). Arten odlas ofta som trädgårdsväxt i Sverige.

Brudspirea är en buske med bågböjda grenar. Den blir upp till 2,5 meter hög. Bladen är 15-40 mm långa och 5-15 mm breda, omvänt lansettlika till avlångt omvänt äggrunda, ofta dubbeltandade, de är först duniga men slutligen kala.

Blommorna sitter i små kvastar längs grenarna. Blommorna är vita med kronblad som är längre än ståndarna.

Den är mycket lik thunbergspirea (S. thunbergii), men denna blir lägre, upp till 1.5 meter hög och har smalare blad (-7 mm).

Brudspirea förväxlas ofta med hybridspirea (S. × cinerea) och dess sort norskspirea (S. × cinerea 'Grefsheim'), den senare kallas ofta norsk brudspirea på svenska. De har dock blad som är helbräddade eller med 1-3 tänder i spetsen och har ståndare som är längre än kronbladen. Hybridspirean blir sällan högre än 1,5 meter.

 Brun randkaktus

Brun randkaktus (Copiapoa echinoides) är en art inom randkaktussläktet och familjen kaktusväxter, som har sin naturliga utbredning i Chile.

Beskrivning

Brun randkaktus är en klotformad eller tillplattat klotformad, ibland bronsfärgad, kaktus som blir från 7 till 18 centimeter i diameter. Den är uppdelad i 11 till 17 åsar.

Längs åsarna sitter raka eller något krökta centraltaggar, och radiärtaggar som blir upp till 2,5 centimeter långa. Blommorna blir 3,5 till 4 i diameter. Frukten är cirka 1,5 centimeter i diameter. Fröna är 1,7 till 2 millimeter långa och 1,3 till 1,5 millimeter i diameter.

  Brunbräken

Brunbräken (Asplenium adulterinum) är en växt som räknas som ormbunksväxt.

       Bredloka

Bredloka (Heracleum sosnowskyi) är en flockblommig växtart som beskrevs av Ida P. Mandenova. Bredloka ingår i släktet lokor, och familjen flockblommiga växter. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Utbredning

Bredlokan fanns ursprungligen i centrala till östra delarna av Kaukasien, ner till Sydkaukasien. Numera är den ett vanligt ogräs i Baltikum, Vitryssland, Ryssland, Ukraina

och Polen. Växten förekommer ej i Sverige.

Giftighet

Blåsor orsakade av Bredloka.

Hela växten har allergenen furanokumarin. Om man får växtsaft på huden blir man ljuskänslig och vid solljus kan svåra blåsor uppstå.

Spridning

Växten spreds från sina ursprungliga platser när den började användas som ensilage i Sovjetunionen. Det har givit den namnet Stalins hämnd. 

       Brunnäva

Brunnäva (Geranium phaeum) är en art i familjen näveväxter. Arten förekommer i västra, centrala och södra Europa, men återfinns ibland som förvildad i Sverige. Brunnävan odlas som trädgårdsväxt.

     Bergdraba

Bergdraba (Draba norvegica) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

Beskrivning

Bergdraba är en liten flerårig ört som bildar små glesa till täta tuvor med blad i form av låga, som mest knappt fem centimeter höga, bladrosetter. Stjälkarna som bär upp blommorna kan bli cirka 10 centimeter höga. På både blad och stjälkar finns förutom vanliga bladhår även stjärnhår. Blommorna är små och vita och blomningstiden infaller i juni till juli.

Bergdraba är ganska svårbestämd då arten är mycket variabel och även liknar vissa andra arter i släktet drabor mycket, som alpdraba, fjälldraba och lappdraba.

Det mest utmärkande kännetecknet för bergdraban är att blad och stjälkar både har stjärnhår och vanliga hår, samt att fruktskidorna sitter upprätt. Alpdraba och lappdraba har kala stjälkar och fjälldraba har endast stjärnhår på bladen.

Utbredning

Bergdraba förekommer omkring norra Atlanten. Den finns i Nordamerika i östra Kanada, på Grönland och i Europa på nordatlantiska öar, från norra Storbritannien till Svalbard, samt i Fennoskandinavien och norra europeiska Ryssland.

I Sverige finns arten i fjälltrakterna från Pite lappmark till Torne lappmark. Söder därom och nedanför fjällen är den sällsynt, men den har hittats söderut till Härjedalen.

       Bergsyra

Bergsyra, äkta bergsyra (Rumex acetosella) är en art i växtfamiljen slideväxter. En underart är rödsyra, Rumex tenuifolius (Wallr) O Schwarz.

Synonymer

Vetenskapliga namn

Rumex vulgaris, (W D J Koch) Fourr.

Svenska traditionella namn

• Harefötter och harfotablomster i Närke (I Småland avser dock harefötter en annan art, som inte alls är släkt med bergsyra, nämligen kattfot, Gnaphalium dioicum.)

Beskrivning

Bergsyra är en flerårig skildkönad ört, d.v.s. somliga individer bär bara hanblommor, andra individer bara honblommor. Blommorna är små och röda.

Utbredning

Bergsyra förekommer allmänt i så gott som alla jordens tempererade områden. I Nordamerika är denna växt dock inte ursprunglig. I Sverige är den vanlig överallt, utom längst i norr.

Bladen innehåller oxalsyra, vilket gör att de smakar syrligt, när man tuggar på dem. Det är detta som givit upphov till ordledet syra i växtens namn.

Den virtuella floran uppger att bergsyra är giftig, men Giftinformationscentralen nämner den inte alls i sin lista över giftiga växter. Förklaringen till skillnaden torde vara att oxalsyra är farligt att intaga i stora mängder, medan mindre mängder är ofarligt.

Man kan jämföra med spenat som innehåller oxalater och rabarber, som får sin sura smak av oxalsyra, men som båda kan förtäras utan betänkande, och rentav är nyttigt, så länge man inte är allergisk mot oxalsyra och dess salter.

Etymologi

Rumex är helt enkelt namnet på klassiskt latin av det växtsläkte, som bergsyra tillhör.

Acetocella är diminutiv av latin acetosus = sur, d.v.s. bergsyrans blad är en aning syrliga. (Jämför kemins acetat, ättiksyrans salter.)

Tenuifolius betyder "med långsträckta blad".

Vulgaris innebär allmän, vanlig, av latin vulgus = folk.

   Berghortensia

Berghortensia (Hydrangea hirta) är en art inom släktet hortensior som växer vild i bergsområden i Japan.

     Bergklematis

Bergklematis (Clematis montana) är en art i familjen ranunkelväxter som förekommer naturligt i Afghanistan, norra Pakistan, norra Indien, Bhutan, Nepal och Kina. Arten kan odlas som trädgårdsväxt i södra Sverige.

Sorter och hybrider av bergklematis förs vanligen till montanaklematisar.

    Bergkorsört

Bergkorsört (Senecio sylvaticus) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

    Tusenskönor

Tusenskönor (Bellis) är ett släkte med 15 fleråriga arter i växtfamiljen korgblommiga växter. Tusenskönorna är vildväxande i Europa, Nordafrika, Mindre Asien och Nordamerika. I Sverige finns endast arten tusensköna (B. perennis). Strålblommorna är vita till rosa och diskblommorna är gula. Vissa arter har andra blomfärger, exempelvis blå. Det finns bara en blomkorg på varje stjälk.

Blomkorgarna är endast öppna under dagen.

Det vetenskapliga släktnamnet Bellis kommer från latinets bellus som betyder "söt" eller "vacker".

      Bitterpilört

Bitterpilört (Persicaria hydropiper) är en art i familjen slideväxter

Beskrivning

Bitterpilört är en mångformig ettårig ört, 20-30 cm hög. Stjälken är uppstigande eller upprätt, den är rotslående nertill. Bladen är lansettlika och bredast nedanför mitten. Den har en stark pepparaktig smak.

De nedre stipelslidorna har korta kanthår medan de övre vanligen är helt kala. Blommorna sitter i axlika, glesa samlingar. De är oansenliga med grönaktiga, rödspetsade hylleblad. Hyllebladen och blomskaften är klädda med gula, tätt sittande körtlar. Frukten är en matt mörkbrun nöt.

Bitterpilört blommar från juli till september

Medicinsk användning

Bitterpilört används inom folkmedicinen som blödningshämmande eller urindrivande medel. Använda delar är hela växten utom roten, färsk eller torkad. Aktiva ämnen, som finns i körtlar på blad och stjälk, är seskviterpenaldehyderna tadeonal och

polygodiol, som också ger växten dess skarpa smak.

Aktiva ämnen är också flavonglykosider som

kaliumbisulfatester av rhamnazin.

Habitat

Bitterpilört finns i stora delar av Europa, Asien, Australien och

Nordamerika. I Sverige förekommer den i södra och mellersta delarna, men sällsynt också längre norrut.

Biotop

Bitterpilört växer i diken, dykärr och andra vattensamlingar. Den är sommarannuell, d.v.s. vårgroende och höstblommande.

Etymologi

Hydropiper betyder vattenpeppar.

Växten har fått sitt namn av bladens brännande smak och kallas därför ibland "vattenpeppar".

Förväxlingsarter

• Rosenpilört (Persicaria minor)
• Ävjepilört (Persicaria foliosa)

Dessa har dock varken stark smak eller körtlar på hyllebladen.

Bygdemål

Namn

Trakt

Ref.

Kommentar

Bitterblad

Bitterknäa

Jumfrutvål

Uppland

Vattenpeppar

Dessa växter har rykte som huskur för att ta bort fräknar

Vattensåpa

    Björkpyrola

Björkpyrola (Orthilia secunda, tidigare Pyrola secunda) är utbredd över hela Norden och allmän i skog, vid skogsbryn med mera. Jordstammen bildar smala utlöpare av mycket betydlig längd (vandringsskott). Blommorna sitter i ensidig klase (därav namnet "secunda", som egentligen kan översättas med "i medvind"), och kronbladen är vitgröna, något slutna och kortare än ståndarna. Blomställningen är genom en tvär krök i stjälkens översta del böjd något åt sidan åt samma håll, ditåt blommorna lutar. Den blommar mitt i sommaren. Efter blomningens slut uträtas böjningen, och fruktställningen är upprätt.

Ett synonymt svenskt namn är björkvintergröna.

    Mjukakantus

Mjukakantus eller björnklo (Acanthus mollis) är en art i familjen akantusväxter.

Mjukakantus är en flerårig ört, ungefär 80 centimeter hög, som ofta förekommer i Medelhavsområdet. Bladen är glänsande mörkgröna, stora och parbladiga med djupa sågtandade flikar. Blommorna sitter i långa ax. Den blommar i april-juli och blomfärgen är violett.

Olika sorter av mjukakantus används som trädgårdsväxter och klarar torra och skuggiga växtplatser. Eftersom de sprider sig med jordstammar kan de bli till ogräs.

Mjukakantusens former har använts inom arkitektur och bland annat betraktar man delar av det korintiska kapitälet som akantusslingor.

   Blek fackellilja

Blek fackellilja (Kniphofia gracilis) är en art familjen afodillväxter från Sydafrika. Blek fackellilja odlas ibland som krukväxt i Sverige.

   Blek fetknopp

Blek fetknopp, Sedum hispanicum, är en växtart i familjen fetbladsväxter.

  Blek smörskål

Blek smörskål (Trollius laxus) är en art i familjen ranunkelväxter och växer vild i nordöstra USA.

Arten står mycket nära vit smörskål (T. albiflorus) och de kan med ögat endast skiljas med hjälp av blomfärgen.

     Blå snokört

Blå snokört, närbild på blomma.

Blå snokört (Echium plantagineum) är en art i familjen strävbladiga växter.

Beskrivning

Den blå snokörten är en ettårig ört med mycket sträv stjälk, långa, spetsiga blad och stora blå blommor. Den blommar i juni till augusti. Blå snokört växter främst på odlad mark, och förekommer ibland som prydnadsväxt.

Utbredning

Den förekommer naturligt i Storbritannien, Ukraina, södra och mellersta Europa samt delar av Afrika. Den är införd i Australien, Nya Zeeland, Nordamerika (USA och Kanada) och södra Sydamerika.

I Sverige förekommer den sällsynt i södra och mellersta delarna av landet.

Ekonomisk påverkan

Den blå snokörten växer vilt i bland annat Australien, där den heter Paterson's curse eller Salvation Jane efter en Jane Paterson, som införde den på 1880-talet.

Den betraktas där som ogräs då den sprids i mycket stor omfattning och kan konkurrera ut spannmål och grödor.

Den är giftig för kreatur, särskilt för hästar.

    Blå tillandsia

Blå tillandsia (Tillandsia cyanea) är en art inom familjen ananasväxter. Arten växter naturligt i södra Ecuador och Peru. Arten odlas som krukväxt i Sverige.

Blomstängeln är relativt kort, axet blir 16 cm långt och 7 cm brett. Kronbladen är 8 cm långa, breda och utbredda, de är violeta och har vanligen ingen vit markering. Högbladen har inga synliga nerver.

Arten är lik väktaren i tornet (T. lindenii) men den har relativt lång blomstängel, ett ax som blir 20 cm långt och 5 cm brett. Kronbladen är 7 cm långa, breda och utbredda, de är violetta med vit mitt. Högbladen har tydliga nerver.

Blek trumpetklematis

Blek trumpetklematis (Clematis stans) är en art i familjen ranunkelväxter från Japan.

        Blekarv

Blekarv (Stellaria pallida Retz.) är en växtart i familjen nejlikväxter.

Ett numera föråldrat namn var Stellaria media ssp pallida. 

Blåblomma

Blåblomma (Ceratostigma plumbaginoides) är en art i familjen triftväxter.

  Blekgul daglilja

Blekgul daglilja (Hemerocallis citrina) är en växtart i familjen dagliljeväxter från Kina, Korea och Japan. Arten växer i skogsbryn, på gräsmarker, 0-2 000 meter över havet. Odlas i Kina för sina ärliga blommor. I Sverige är blekgul daglilja en vanlig trädgårdsväxt.

Flerårig ört som blir 100-180 cm och övervintrar som helt nedvissnad. Rötterna är kraftiga, vanligen med knöllika bildningar nära rotspetsarna.

Bladen är linjära 50-130 × 0,5-2,5 cm, gröna med rödaktiga kanter vid basen. Blomstjälkarna blir något länge än bladen och är solida. Blomställningen är förgrenad med 3-5 skruvade knippen, varje knippe bär 2-5 blommor, totalt 7-65 stycken, med lansettlika stödblad. Blomskaften är kortare än 1 cm. Själva blommorna blir (9-)12-17 cm långa, väldoftande, de öppnar sig på eftermiddagen och håller 12-24 timmar. Färgen är citrongul, knopparna har ofta purpur spetsar.

De inre hyllebladen är bredare än de yttre. Blompipen blir 3-5 cm lång. Frukten är en kapsel som närmast kan kallas trekantig. Arten blommar under juli-augusti.

Arten är närstående den mindre arten doftdaglilja (H. thunbergii) vars blommor öppnar sig på morgonen. Bladen är 5-10 mm breda och blomstängeln bär 3-15 blommor.

Den kan också förväxlas med gul daglilja (H. lilioasphodelus) som dock är dagblommande (de öppnar sig dock på kvällen), har breda utböjda hylleblad och dessutom blommar tidigare på sommaren.

Odling

Blekgul daglilja är härdig i hela landet, längst i norr är det dock viktigt med ett skyddat och väldränerat läge. Förökas lättast genom delning, som bör utföras på våren. Även frösådd är möjlig, men avkomman är varierande och mindre goda typer förekommer.

Hybrider

Hybrider mellan blekgul daglilja och doftdaglilja (H. thunbergii) har fått namnet Hemerocallis ×baronii.

Blekgul trattkaktus

Blekgul trattkaktus (Eriosyce umadeave) är en art inom trattkaktussläktet och familjen kaktusväxter, som har sin naturliga utbredning i Argentina.

Beskrivning

Blekgul trattkaktus är en klotformad kaktus som blir upp till 40 centimeter hög och 10 till 25 centimeter i diameter. Den är uppdelad i 16 till 27 vårtindelade åsar.

Längs åsarna sitter 20 till 35 taggar som inte är uppdelade i centraltaggar och radiärtaggar.

Blommorna utvecklas ur gamla areoler, är blekgula och blir från 3 till 3,5 centimeter i diameter. Frukten är blekbrun och 1,5 till 2 centimeter i diameter.

Pilosella cymosa

Pilosella cymosa är en örtartad växt som tillhör familjen korgblommiga växter och släktet stångfibblor. Arten, som egentligen består av många småarter, ingår i den informella artgruppen kvastfibblor. Pilosella cymosa har det svenska namnet smalbladig kvastfibbla i en del litteratur, men underarter eller varieteter har också egna svenska namn, under vilka de kan beskrivas i växtfloror och annan litteratur. Dyntaxa har inte smalbladig kvastfibbla som trivialnamn för Pilosella cymosa.

Pilosella cymosa förekommer i Europa och östra Sibirien.

Underarter och varieteter

Pilosella cymosa anses i Norden förekomma som tre underarter:

Kvastfibbla Pilosella cymosa ssp. Cymosa med varieteterna

Styvhårig kvastfibbla Pilosella cymosa var. cymosa

Mjukhårig kvastfibbla Pilosella cymosa var. pubescens

Vätfibbla Pilosella cymosa ssp. gottlandica med varieteterna

Äkta vätfibbla Pilosella cymosa var. gottlandica

Sydbergsfibbla Pilosella cymosa var. parviflora

Blåfibbla Pilosella cymosa ssp. praealta med varieteterna

Äkta blåfibbla Pilosella cymosa var. praealta

Revig blåfibbla Pilosella cymosa var. bauhinii

Tyler (2001) skriver dock "Relativt många av de i naturen förekommande typerna är dock omöjliga att föra till någon bestämd varietet, varför man ofta får nöja sig med en bestämning till underart". Den virtuella floran skriver "Inom gruppen kvastfibblor har omkring ett hundratal småarter skiljts ut vilka brukar sammanföras i arterna [...].

Dessa är dock oklart avgränsade och kan inte särskiljas annat än i typiska exemplar, varför de bör betraktas som ett kollektiv under namnet kvastfibblor."

Kvastfibblan, underarten cymosa, skiljer sig från de båda övriga underarterna genom att ha rikligare stjärnhåriga bladundersidor (de båda övriga har få eller inga stjärnhår). Varieteten var. cymosa har styva 2-5 mm långa hår på bladen, medan var. pubescens har mjuka, runt 1 mm långa, hår därstädes.

Vätfibblorna har högst sex blomkorgar på den högst 35 cm höga stjälken och saknar stjärnhår på holkfjällen. Skillnaden mellan var. gottlandica och var. parviflora är att den förstnämnda har 6-8 mm långa holkfjäll och 8-13 mm långa blommor, medan den sistnämndas mått är 4-6 mm, respektive 7-10 mm.

Revig blåfibbla (var. bauhiniii) har långa (10-30 cm) långa utlöpare, vilket skiljer den från de kvarvarande tre. Av dessa har var. praealta en 30-80 cm hög stjälk, med 8-20 korgar och har rikligt med stjärnhår på holkfjällen.

Tylers indelning av släktet Pilosella har kritiserats för att bara vara användbar lokalt och vara alldeles för grov -

exempelvis av Sigfried Bräutigam och Werner Greuter:

"While his approach has undoubted merit, it is not useful in the context of our Euro-Mediterranean inventory, for at least two obvious reasons. First, extending it southward to cover other areas has yet to be attempted and would predictably result in conflicts of classification, as what is well defined and stable in one area need not be so elsewhere; and second, adopting broadly defined units for organising and storing information inevitably results in loss of valuable chorological and morphological data."

Bräutigem och Greuter delar in P. cymosa i tre underarter (cymosa, sabina och vaillantii) och behandlar praealta som en underart av P. piloselloides.

Sålunda placeras praealta som en underart till P. piloselloides i

Euro-Med. Även på EU-Nomen, Encyclopedia of Life, Catalogue of Life och Cichoriae Portal på European Distrubuted Institute of Taxonomy betraktas praealta som en underart till P. piloselloides.

Underarten gottlandica betraktas internationellt, som bäst, som en synonym till praealta. Tyler skriver själv om gottlandica: "Emellertid förefaller det som om de nordiska formerna i ett europeiskt perspektiv endast utgör extremtyper i en närmast kontinuerlig serie".

Hybrider

Pilosella cymosa kan hybridisera med flera andra Pilosella. Bland hybriderna märks i Norden kanske speciellt Pilosella × scandinavica som anses vara hybriden P. cymosa ssp. cymosa × P. floribunda (styvhårig kvastfibbla × svenskfibbla) och som kallas nordlig kvastfibbla. Thomas Karlsson (2014) skriver "Växten har sitt ursprung i hybrider mellan kvastfibbla och svenskfibbla men är stabiliserad och uppträder som en art.

Den bör därför ha ett binärt vetenskapligt namn".

     Blodormrot

Blodormrot (Bistorta amplexicaulis) är en växtart i familjen slideväxter.

var. amplexicaulis - har vita till vitrosa blommor i små blomställningar. Ståndrana är ibland utskjutande.

var. speciosa - blommorna är mörkt purpurröda till röda och sitter i stora blomställningar. Ståndarna är utskjutande.

     Blodoxalis

Blodoxalis (Oxalis repens) är en växtart inom släktet oxalis och familjen harsyreväxter. Bladen hos denna krypande art är tredelade och gröna eller brungröna med purpurfärgad undersida, och har delblad som är hjärtformade. Plantan grenar sig lätt, och de rödtonade stammarna rotar sig efter hand som de växer på marken. Rötterna utvecklas i bladvecken. Växer snabbt upp till 50 cm på en säsong.

Ettårig växt som självsår sig, och blir lätt ett ogräs i växthusmiljö.

Kan odlas som ampelväxt. De centimeterbreda blommorna är gula, och som hos alla oxalisar så slår blad och blommor ihop sig under natten och öppnar sig och sträcker på sig igen på morgonen.

Namnet Oxalis kommer av grekiskans oxys som betyder sur, skarp och hals eller halos som betyder salt, och syftar på smaken hos bladen. Corniculata, med små horn.

Förekomst

Arten blodoxalis finns i hela den tropiska och varmtempererade delen av världen, men även förvildad i Sydsverige. Arten kallas även brunsyra.

Odling

Blodoxalis kräver ljus och solig växtplats. Den bör vattnas så att jorden aldrig är varken riktigt torr eller genomblöt utan jämnt fuktig.

Vattnas med krukväxtnäring en gång i veckan från vår och tills den slutar blomma. Bra temperatur för blodoxalis är runt 20 °C. Trivs bra utomhus på sommaren. Kan angripas av bladlöss. Förökas med frön som sås på våren. Plantorna blommar i regel cirka åtta veckor efter sådd.

    Åkermadd

Åkermadd eller blåmadra (Sherardia arvensis) är en liten ettårig, nedliggande ört, ett av ogräsen på åkrar och trädor i södra och mellersta Sverige och södra Norge, ursprungligen inkommen från det sydligare Europa.

Åkermadden skiljer sig från måror och färgmåror genom tydligt blomfoder (små uddar ovanpå fruktämnet); blommorna sitter i tätare, huvudlika blomställningar inom några mer eller mindre sammanvuxna skärmblad, ett svepe, som utgörs av några tätt hopträngda bladkretsar (i korgväxternas holk är däremot skärmbladen inte krets-, utan rosettställda).

      Blåmunkar

Blåmunkar eller monke (Jasione montana) är en tvåårig ört i familjen klockväxter.

Denna ört har upprätta, spensliga stjälkar som blir cirka 30 centimeter höga. Stjälkarna grenar sig vanligen nära växens bas och på dessa sitter utströdda, avlånga och håriga blad med tandade kanter, förutom upptill där de är bladlösa.

Blomställningarna som bärs upp en och en i toppen på de greniga stjälkarna är huvudlika.

Blommorna är vanligen ljusblå, även om vita blommor också förekommer. Detta är dock sällsynt.

Blåmunkar växer ofta på sandig och mager mark. I Sverige är arten vanligast i de södra landskapen, men förekommer från Skåne till Uppland.

Blodröd klotkaktus

Blodröd klotkaktus (Gymnocalycium baldianum) är en art i familjen kaktusar från Argentina.

 Blomsterananas

Blomsterananas (Aechmea fasciata) är en art i familjen ananasväxter som ursprungligen kommer från Brasiliens tropiska skogar, nära Rio de Janeiro. Den odlas som krukväxt i Sverige.

Blomsterananas är en långsamt växande växt med jämnbreda blad som bildar en stor bladrosett, som i sin tur skapar en djup tratt i mitten.

Bladen är grågröna, hårda och har en taggig kant. Då blomning sker så växer en rosa blomstängel upp ur den tratt som bladrosetten bildar. Mellan de rosa högbladen utvecklas små violetta blommor, även om det är högbladen som utgör den huvudsakliga dekorationen. Dessa kan finnas kvar i flera månader, medan de regelrätta blommorna blommar över ganska snabbt.

Varje bladrosett blommar bara en gång, men innan den vissnar ner bildas minst ett sidoskott som blommar efter ett par år.

Varieteter

Fyra varieteter urskiljs:

• var. fasciata - bladen saknar gul mistrimma, purpur ton och är inte blådaggiga.
• var. flavivittata Reitz, 1981 - bladen har en gul mittstrimma.
• var. pruinosa Reitz, 1981 - bladen är blådaggiga.
• var. purpurea (Guillon) Mez, 1934 - bladen har en purpur ton.

Det vetenskapliga namnet Aechmea kommer från grekiskan aikhme och betyder lansspets, vilket kan syfta på bladens taggar såväl som blomställningen. Fasciata betyder

bandförsedd och syftar på bladens tvärband.

Sorter (urval)

• 'Frost' - bladen saknar taggar.
• 'Primera' - har tagglösa blad och purpurröda högblad. Patenterad. Förädlad av C. Skotak.

Arten har också hybridiserats med andra arter:

• 'Baton' - (A. nudicaulis 'Albomarginate' × A. fasciata 'Purpurea').
• Bladen är rödgröna och blomställningen röd. Förädlad av V. Przetocki.
• 'Charles Hodgson' - (A. recurvata × A. fasciata) - tandade gröna blad och rosaröda blomställningar. Förädlad av C. Hodgson, 1950.

Odling

Blomsterananas bör placeras på en ljus och solig plats och den tål även direkt sol, men för att undvika brännskador på bladen kan det vara klokt att skydda plantan mot den hetaste sommarsolen.

I sin naturliga förekomst är blomsterananas en epifyt, och slår rot i grenklykor och liknande.

Näring och vatten tillgodogör den sig ovanifrån genom nedfallande växtdelar som förmultnar samt regnvatten, därför har den ett ganska klent rotsystem.

Tratten utgör en vattenreservoar, så dessa växter klarar sig därför med förhållandevis liten jordvolym, men jorden måste vara mycket väl dränerad. Den bör få rikligt med vatten vid varje vattning, men bör få torka upp ordentligt mellan vattningarna. Däremot kan det finnas kvar vatten i själva tratten. Ett tillskott av växtnäring räcker med ett par gånger under växtperioden och inte alls under vintern.

   Blårapunkel

Blårapunkel (Phyteuma nigrum) är en växtart i familjen klockväxter.

        Blåsippa

Blåsippa (Hepatica nobilis (L.) Schreb. är en ört som växer i skogsmark i tempererade områden av norra halvklotet.

Beskrivning

Blåsippa blommar april-maj, före de flesta andra vårblommor, ibland redan under snösmältningen. Blomman är rödblå, skär eller vit och har 6-9 kronblad.

Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär i sin spets vid eller strax ovanför jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del består av breda, tunt hinnaktiga, gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad), och högre upp några späda anlag till vanliga örtblad.

I bladvinklarna av såväl lågbladen som örtbladen sitter blomknoppar. I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut genom att bara sträcka ut dem och ge dem den slutliga färgen. Bladanlagen utvecklas långsammare. Tidigt på våren finns vanligen också fjolårets blad ännu kvar, men de dör under försommaren, när de nya bladen blivit fullvuxna.

Rötterna kan fortleva i flera hundra år.

Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden, och småfrukterna (nötterna) blir därför liggande i moderväxtens närhet. De sprids ibland genom myror. Detta kallas myrmekokori.

Blåsippan är fridlyst i hela Sverige och får inte plockas kommersiellt för försäljning, den får inte heller grävas upp. Man får inte plocka blåsippor alls i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län. Man får inte heller på något annat sätt skada växten.

Habitat

Blåsippa växer i skogsmark i tempererade områden av norra halvklotet. I Norden återfinns den i södra och mellersta Skandinavien och i södra Finland.

Biotop

Blåsippa växer på torr skogsmark, mest i lövskogar, igenvuxna lövängar och i granblandskogar.

Den gynnas av kalkhaltig mark.

Etymologi

Det nu gällande släktnamnet Hepatica kommer av grekiska ἡπατικός (hēpatikós) = leverliknande, av ἧπαρ (hêpar) = lever. Det syftar på utseendet av människans lever. (Jämför hepatit = leversjukdomar.)

Det gamla, numera för blåsippa förkastade släktnamnet Anemone kan härledas från grekiska Ἄνεμοι (Anemoi) = vindarna, ett antal smågudar, som styrde över vindar, som kom från olika håll. (Därav anemometer, ett mätinstrument för vindstyrka.)

Den grekiska mytologin förtäljer sålunda: När gudinnan Venus sörjde över sin stupade älskare Adonis hällde hon gudadrycken nektar över dennes blod. Därvid uppstod anemoner-växterna.

Överfört till latin kan anemone översättas med det enkla ordet sippa.

Med anemoner menar man på svenska sippsläktet.

Artepitetet nobilis är latin och betyder ädel, förnäm.

Medicinsk användning

Inom folkmedicinen har blåsippan haft utvärtes användning för att påskynda sårläkning. Detta användningsområde är numera dock huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse. Använd del av växten är bladen.

Verksamt ämne är glykosiden ranunculin, som spjälkas i glukos och protoanemonin.

Bladens form liknar en njures form. Enligt signaturläran kan därför blåsippa användas för att bota njursjukdomar. I andra fall har utseendet liknats vid en levers utseende. (Se avsnittet Bygdemål nedan.)

Inom skolmedicinen anges blåsippa som något giftig. Intag kan ge sveda i mun och svalg och "ont i magen". Första hjälpen är att ge något att dricka. Giftinformationscentralen kan kontaktas för råd, telefon 010-456 6700.

Blåsippan som symbol

Blåsippan är symbol för:

• Det finska landskapet Tavastland
• Konservativa Studentförbundet
• Högerpartiet de konservativa
• Högerpartiet i Svenska Kyrkan
• Sverigedemokraterna

Bygdemål

Blåsippan har flera namn på olika dialekter, exempelvis de i tabellen nedan.

Namn

Trakt

Förklaring

Blåveror

Slutleden -veror, -veva, -viring och -virra är förvrängningar av ordet "vår", den tid då blåsippan blommar.

Blåveva

Blåviring

Blåvirra

Leverblomma

Bladet påminner om en levers utseende, och enligt folkmedicinens signaturlära kunde därför blåsippa användas för att bota leversjukdomar.
(I andra fall har liknelsen gällt njurars utseende. Se avsnittet Medicinsk användning ovan.)

Leverört

Killingblomma

Dalarna (Lima), Gotland

 Blomstertobak

Blomstertobak (Nicotiana × sanderae) är en hybrid inom familjen potatisväxter mellan stor blomstertobak (N. alata) och purpurtobak (N. forgetiana). Växten är egentligen flerårig, men odlas vanligen som ettårig utplanteringsväxt. Den beskrevs först av Hort. och W. Wats. (pro sp.).

   Blyblomma

Blyblomma (Plumbago auriculata) är en art i familjen triftväxter.

      Blåsuga

Blåsuga (Ajuga pyramidalis) är en ört med underlig form. Den mjuka stjälkens alla ledstycken är förkortade; alla de nedersta bladen (de egentliga örtbladen eller näringsbladen) bildar därigenom en rosett, vars blad ligger tryckta mot marken. Även de övre bladen, som ombildats till högblad, sitter så tätt, att hela den blombärande delen liknar en smal, fyrsidig pyramid.

Om bladrosetten frånräknas, har alltså hela plantan sin motsvarighet i översta delen, toppen eller "axet", hos Prunella, Stachys med flera.

En väsentlig avvikelse från labiaternas vardagstyp består däri, att blomkronan saknar överläpp. Det skydd, som ståndarna därigenom förlorar (se till exempel deras plats under "suffletten" hos Plistersläktet), erhåller de i stället av det närmast över varje enskild blomma sittande högbladet.

Blåsugan är mångårig med kort, stympad jordstam och växer på skogsbackar, torra betesmarker och dylikt. Den är visserligen allmän, men nästan aldrig ymnig och ofta bara som enstaka exemplar.

I Skandinaviens fjälltrakter går den över trädgränsen, men i Finland är den inskränkt till landets södra del.

Blomningen börjar redan i maj.

Blåsugans enda spridningsmekanism är med hjälp av myror, så kallade myrmekokori.

Bygdemål

I Närke m fl landskap kallas blåsugan kärringeruka; i Blekinge takgran

  Blåvingeklerodendrum

Blåvingeklerodendrum (Rotheca myricoides) är en växt i familjen kransblommiga växter. Arten är ursprungligen från tropiska Uganda och Zimbabwe och odlas som krukväxt i Sverige. Den har tidigare förts till klerodendrumsläktet (Clerodendrum).

Blåvingeklerodendrum är en slingerväxt, med ovala och klargröna, som kan få rankor på upp till fyra meter i sitt vilda tillstånd i naturen, men hos krukväxter blir de oftast inte mer än ett par meter. Blommorna har ett mycket speciellt utseende och liknar små blåvioletta fjärilar, och sitter samlade i ganska glesa samlingar. Blomman håller sig någon vecka, medan de blå foderbladen sitter kvar flera veckor därefter.

Den som sett fjärilen blåvinge förstår precis var blomman fått sitt svenska namn ifrån.

Odling

Denna växt är förhållandevis ny som krukväxt, och försöksledare Hartmut K. Schiissler startade en provodling på Lantbruksuniversitetet i Alnarp i början av 1980-talet, därefter har den tagits upp av en del krukväxtodlare.

Det är nästan alltid sorten 'Ugandense' som odlas. Ugandense betyder från Uganda. Blåvingeklerodendrum trivs bäst på en mycket ljus plats men bör skyddas mot direkt sol under vår och sommar.

Jorden bör hållas jämnt fuktig utan att vara direkt blöt, medan en upptorkning mellan vattningarna är att rekommendera under vintertiden då en mindre mängd vatten förbrukas då. Den bör duschas så ofta som möjligt med ljummet, kalkfattigt vatten under sommarhalvåret. Tillskott av krukväxtnäring kan ges en gång i veckan under vår och sommar, medan ingen näring tillförs under vintern.

Normal rumstemperatur, det vill säga runt 20°C, är en lämplig temperatur året om. Under den mörkaste delen av året, oktober till februari är en temperatur på 10-15°C lämpligast.

En del blad faller av under vintern, men det kommer åter nya till våren. På våren när plantan börjar växa igen är det bra att beskära den ganska ordentligt. I februari, mars är det också tid för omplantering. Unga plantor kräver ofta omplantering varje år, medan äldre exemplar i regel klarar sig längre innan behov av omplantering uppstår.

Spinnkvalster är det skadedjur som vanligast angriper denna växt. Blåvingeklerodendrum förökas enklast med stam- eller toppsticklingar, men jorden bör hålla en temperatur på cirka 25°C för bästa och snabbaste rotningsresultat. Säljs i växtbutiker framför allt under vår och sommar.

Bockhornsklöver

Bockhornsklöver (Trigonella foenum-graecum) är en ettårig ört som används som krydda, främst i persisk, indisk och thailändsk matlagning. Örten växer vilt från östra medelhavsområdet till Kina, men odlas över hela världen.

Historia

Bockhornsklövern har en lång historia. Det äldsta fynden kommer från Irak och är daterade till omkring 4000 år f.Kr. I Tutankhamons grav, från omkring år 1300 f.Kr., har man hittat bockhornsklöverfrön.

Inom folkmedicinen har kryddan använts för att öka mjölkproduktionen hos ammande kvinnor, förbättra matsmältningen och lindra hudirritation.

Det latinska artnamnet betyder "grekiskt hö".

Användning

Bockhornsklöver används främst i det indiska köket men förekommer också i Nordafrika och från Mellanöstern österut mot Kina.

Fröna används både malda och hela och de späda bladen och skotten av bockhornsklöver kan användas som grönsak. De malda fröna ingår i flera kryddblandingar, bland annat curry.

Medicinsk användning

Inom folkmedicinen används bockhornsklöver invärtes mot undervikt, och utvärtes mot furunklar, karbunklar och nagelinflammationer. Använd del är växtens frön. Växten tillskrivs även en mjölksekretionsökande verkan. Dess innehåll av steroidsaponinet diosgenin (bundet till socker) är utgångsmaterial för syntes av steroidhormoner, t. ex. i p-piller.

Det finns dock inga bevis för att växten ökar testosteronsnivå.

Sjukdomsutbrott

Under 2011 inträffade ett utbrott med över 4 000 fall i norra Tyskland där över 50 personer avled med en ovanlig variant av E. coli. Smittkällan var groddar från bockhornsklöverfrön importerade från Egypten. 

     Bondtobak

Bondtobak (Nicotiana rustica) är en ettårig, klibbigt glanderhårig ört inom familjen

potatisväxter. Den blir från 25 till 150 cm hög och blommar från juli till september med gröngula blommor i toppställda, grenade knippen. Bladen är stora, äggrunda med kort skaft och utan vingkanter. Fodret har fem breda flikar, varav en lite längre än blompipen.

Bondtobak är en trädgårdsväxt i Norden, men kan i sällsynta fall påträffas på tippar, i komposter och på ruderatmark. Den är en sedan gammalt odlad tobaksart som härstammar från Syd- och Mellanamerika. Bondtobak innehåller nikotin i bladen, och det är ett farligt gift som kan tränga igenom oskadad hud när man hanterar eller plockar tobak, se artikeln om nikotin.

     Borstfibbla

Borstfibbla (Crepis setosa) är en växtart i familjen korgblommiga växter. Den växer cirka 40 cm i diameter och blir cirka 60 cm hög. Bladverket är tätt sammansatt och går utåt ifrån mitten. Bladen är mycket lik maskrosblad dock är flikarna mer spetsiga. Stammarna är mycket håriga. Blomman blir cirka 2,5 cm i diameter.  

  Bohusranunkel

Bohusranunkel (Ranunculus cymbalaria) är en växtart i familjen ranunkelväxter.

Bollporslinsblomma

Bollporslinsblomma (Hoya parasitica) är en art i familjen oleanderväxter. Arten odlas som krukväxt i Sverige.

   Borströrkaktus

Borströrkaktus (Cleistocactus hyalacanthus) är en art inom släktet rörkaktusar och

familjen kaktusväxter. Arten förekommer i Bolivia.

Borstsmörblomma

Borstsmörblomma (Ranunculus lanuginosus) är en växtart i familjen ranunkelväxter.

Bolmörtssläktet

Bolmörtssläktet (Hyoscyamus) är ett växtsläkte med 15-20 arter i familjen potatisväxter. Släktet ingår i familjen potatisväxter. Växterna förekommer i Europa, Nordafrika och Asien.Två arter

finns vildväxande i Europa, bolmört och vit bolmört. Den sistnämnda finns i Medelhavsområdet.

Bolmörtssläktets arter är giftiga.

De innehåller olika alkaloider såsom atropin,

hyoscyamin och skopolamin. Samma ämnen, men i mycket större mängder per planta, finns i spikklubbor och belladonna.

   Boursaultrosor

Boursaultrosor (Rosa Boursault-Gruppen) är en grupp av klätterrosor som har sitt ursprung i Rosa ×reclinata, som i sin tur är en hybrid mellan labradorros (R. blanda) och en kinaros (R. Chinensis-gruppen).

Gruppens namn hedrar den franske rosodlaren Henri Boursault.

Bomullsvårtkaktus

Bomullsvårtkaktus (Mammillaria bombycina) är en suckulent växt inom släktet

vårtkaktusar (Mammillaria) och familjen kaktusväxter.

Beskrivning

Bomullsvårtkaktusen har ett något avlångt växtsätt och blir 7 till 14 centimeter i diameter, men bildar ofta upp till 80 centimeter stora tuvor. De har ulliga areoler med röda centraltaggar som avslutas med en liten krok, och dessa är omgivna av vita radiärtaggar.

Det finns varianter med mer eller mindre röda eller gulaktiga taggar.

Blommorna är trattformade, 15 centimeter i diameter och är från vita till rosa. Den efterföljande frukten blir blekt rosagröna och innehåller frön som är mörkt rödbruna.

Bomullsvårtkaktusen kommer ursprungligen från Mexiko, närmare bestämt från Aguascalientes och Jalisco.

Förekommer även som krukväxt.

Odling

Bomullsvårtkaktusen trivs bäst på så solig plats som möjligt hela året. Sommartid kan den vistas utomhus, låt det inte regna på krukan, för mycket vatten är det största hotet. Vattna rejält så jorden blir genomvattnad, men låt den sedan torka upp ordentligt före nästa vattning. Vintertid skall den vattnas mycket sparsamt.

Använd svag kaktusnäring under sommarmånaderna, ingenting resten av året. För mycket näring gör att kaktusen får svårt att klara vintern. På sommaren är en temperatur på cirka 20° C lagom, gärna med svalare nätter. På vintern kan den klara sig med 5-10° C, men ingen frost. Ju svalare vintertid, desto lättare kommer blomningen igång på våren.

Omplantering behöver sällan göras varje år, men när det behövs ska jorden innehålla mycket dränerande material.

     Brudborste

Brudborste (Cirsium helenioides) är en flerårig ört i släktet tistlar. Den blir uppåt en meter hög, har mörkrosaröda 3-5 centimeter stora blommor med tegellagda holkfjäll. De relativt djupt parflikiga bladen har en silverluden undersida. Längre ner på stjälken är dock bladen ofta hela. Brudborsten är en trevlig tistel, fri från taggar och andra otrevligheter, den tages gärna upp i trädgårdsodling. Kan ibland hybridisera med andra, i Sverige vanliga, tistlar som exempelvis åkertistel och kärrtistel.

Arten är betydligt vanligare i landets norra delar men förekommer hela vägen ner till Öland och Skåne.

Etymologi

Brudborste, som även kallas borsttistel, gick tidigare under det vetenskapliga namnet Cirsium heterophyllum.

      Brandnäva

Brandnäva (Geranium lanuginosum) är en ettårig pyrofil ört i familjen näveväxter som främst förekommer i länder runt Medelhavet men som även introducerats till Sverige.

Utseende

Blommorna är cirka 15 mm stora, blåvioletta med vit bas. Märkesflikarna är röda jämfört med svedjenävans som är vita. Stjälkarna är lite klenare, lederna mer röda och bladen djupare flikiga än hos svedjenävan. Hela plantan luktar lite åt citrushållet och är klibbig.

Utbredning

Brandnäva förekommer ursprungligen i länder runt Medelhavet, från Portugal och Marocko i väst till Frankrike i norr, Algeriet i söder, via Italien och Grekland till Turkiet i öster. Arten är också, som enda land, introducerad till Sverige.

Förekomst i Sverige

Det första publicerade fyndet i Sverige är från 1916 i Ekvik utanför Västervik i Småland. Där beskrevs den dock som en underart till svedjenäva och kallades G. bohemicum *deprehensum. Vid 1926 upphöjdes den till egen art och påvisades 1933 som identisk med den sedan länge kända G. lanuginosum från sydeuropa.

Brandnävan är mycket sällsynt i Sverige och återfinns främst i kustlandskapen i Mellansverige, från Småland till Uppland.

Ekologi

Till ekologin liknar brandnävan sin nära släkting svedjenäva (Geranium bohemicum) och de växer ofta tillsammans. De är annuella eller vinterannuella örter beroende när på året fröna gror. Efter brand tidigt på året, innan juli, blommar de samma år.

Efter en senare brand övervintrar plantan i stället som en grön bladrosett som börjar blomma i slutet av maj året efter branden och fortsätter in i september tills de dör. En planta som blommat överlever inte kommande vinter.

Det är en pyrofil art, det vill säga den är mer eller mindre är beroende av skogsbränder för sin fortlevnad. Deras frön, som finns i mineraljorden (dvs under markens humusskikt), behöver upphettas till 50-100 °C för att ta in vatten och gro. Men värme är inte ett krav utan även mekanisk skada på fröskalet kan göra att de tar in vatten och fröna gror.

Därför kan man ibland se brandnävor på omrörd skogsmark, som t.ex. markberedda hyggen

Plantor förekommer vanligen endast under ett par år efter en brand, innan andra mer konkurrenskraftiga växter tar över. Men deras frön kan överleva i markens fröbank under mycket lång tid, okänt hur länge, men grobara frön hittades i marken på en plats i Tyresta där man vet det inte brunnit på 200 år.

Efter branden i Tyresta 1999 dök det upp tusentals plantor av både brand - och svedjenäva inom begränsade områden av det 450 hektar stora brandfältet. Nävorna finns i bördig marktyp, eftersom de kräver mycket näring för att bli stora och producera mycket frön under sin korta livstid. De kan bli över metern stor i diameter och producera över 4500 frön, men det är ovanligt.

Status och hot

Mängden skogsbränder har under lång tid minskat tillsammans med bruket av kolning och svedjebruk vilket gjort att brandnävan minskat. För att denna och andra brandberoende arter ska överleva på sikt genomför skogsbolag, länsstyrelser och andra markägare naturvårdsbränningar.

Under 2015-2019 pågår EU-projektet Life-Tagia där 14 länsstyrelser har fått 100 miljoner för att finansiera naturvårdsbränningar. I Sverige kategoriseras brandnäva som starkt hotad (EN). 

Brandståndssläktet

Brandståndssläktet (Erechtites) är ett släkte i familjen korgblommiga växter med 12 arter i Nordamerika, Västindien,

Sydamerika, Oceanien, Australien och

Nya Zeeland.

    Bredkaveldun

Bredkaveldun (Typha latifolia) är en flerårig vattenväxt tillhörande familjen kaveldunsväxter. Den är en av Sveriges vanligaste växter och utmärks av de kolvlika (hon)blomställningarna.

Beskrivning och ekologi

Bredkaveldun blir en till två meter höga och känns igen på de bruna tätt kolvlikt packade honblomställningarna, som också inspirerat till artens namn. Plantan har både hon- och hanblommor, men honkolven är normalt den man först lägger märke till. Hanblommorna sitter också tätt samlade, precis ovanför honkolven, men sitter inte lika tätt och samlingen hanblommor är inte heller lika tjock.

Bladen är 8 till 25 millimeter breda och kan ibland ha en något blågrön ton.

Bredkaveldun växer vanligtvis tillsammans i stora bestånd i relativt grunt kväverikt sötvatten. De blommar från juli till augusti.

Om man tar in ett kaveldun inomhus i slutet av blomningen, tenderar blomställningen att explodera och sprida sina frön över hela rummet.

Särskiljning och karaktärsdrag

Arten på det stora hela är enkel att känna igen och kan egentligen bara blandas ihop med smalkaveldun. Hybrider mellan bred- och smalkaveldun förekommer men är sällsynta. Det enklaste sättet att skilja på bred- och smalkaveldun är att undersöka han- och honblomställningarnas placering.

Smalkaveldun har i regel en till två centimeter bar stjälk mellan blomställningarna (kolvarna) medan bredkaveldunets blomställningar sitter direkt inpå varandra. Bladen påminner möjligen lite om bladvass men har inte något "bett" på mitten, de är också vanligen bredare än bladen hos smalkaveldun vars blad sällan blir mer än en centimeter breda.

Bredkaveldun växer också generellt på grundare vatten än smalkaveldun.

Sorter

Arten används ibland som prydnadsväxt. Det förekommer några namnsorter:

• Aureovariegata - bladen är strimmiga i grönt och gult.
• Varigata - bladen är strimmiga i grönt och vitt.

Hybrider

Bredkaveldun bildar hybrider med andra arter där de möts. Hybriden med smalkaveldun (T. angustifolia) har fått namnet Typha ×glauca Godron och hybriden med sydkaveldun (T. domingensis) har fått namnet Typha ×provincialis A. Camus.

Andra namn

Bygdemål

Namn

Trakt

Anmärkning

Backjebliomma

Dalarna (Mora)

Cigarrer

Duneman

Skåne, Västergötland

Dunamannar

Halland

Dunhammare

Blekinge

Dunastockar

Gotland

Förväxla ej med byggnadstermen dunstock

Dunstockar

Gotland

Dunkjävle

Småland, Västergötland

Gäller även smalkaveldun, Typha angustifolia

Dyneman

Skåne

Gulnacke

Södermanland (Södertörn)

Folungefötter

Värmland

Kabbar

Närke, Södermanland

Kabbeleka

Västergötland

Kabbört

Kasedun

Kasgubbe

Uppland

Gäller även smalkaveldun, Typha angustifolia

Kasklubb

Uppland

Kaveldun

Gotland, Västergötland

Klubbgräs

Klådblomster

Dalarna (Orsa)

Krutläskare

Narrkolvar

Näcktuppor

Dalarna (Gagnef)

Påsktuppor

Dalarna (Leksand)

Smörfånga

Norrland

Stabb-blomster

Västergötland

Torskblomma

Dalarna (Lima)

Trimjölksgräs

Ångermanland

       Brunklöver

Brunklöver (Trifolium spadiceum) är en art i klöversläktet. Blomställningen hos denna lilla klöver är inte rund, som hos vitklöver och rödklöver, utan avlång. Dess storlek är ungefär 1 cm hög och 6 mm i diameter. Den är brun med gul topp för att senare bli helt brun.

     Brokaloe

Brokaloe (Aloe bakeri) är en art familjen afodillväxter från

Madagaskar. Brokaloe odlas ibland som krukväxt i Sverige.